Reportage i Borås Tidning 2009 - 20/9, 27/9, 4/10

De väcker liv i en bortglömd
bondeledare från Gingri

Anders Danielsson i Bondarp var på sin tid en av landets mest kända  
bondeledare och riksdagsman för 27 härader i Västergötland,  
Dalsland och Bohuslän.
Bonden från Gingri blev den förste svenske liberalen och umgicks med Karl XIV Johan som gästade Bondarp 1821.

Danielsson ur Grimberg

Ändå är han idag i det närmaste bortglömd, liksom hans släkt,  
där även sentida ättlingar som Sven Winqvist, grundaren av SKF,  
skrivit in sitt namn i historieböckerna.
Men nu håller två forskare i Sjuhärad, Tore Österhag och Örjan  
Hill på att forska fram och skriva ned släktkrönikan om  
bondehövdingen Anders Danielsson.
Redan av det som Österhag och Hill fått färdigt framträder  
historien om en smått fantastisk släktsaga där medlemmar av  
släkterna Danielsson, Möller, Falk och Winqvist får uppleva både  
med- och motgång, vissa blev förmögna och högt uppsatta medan andra  
levde i nöd och armod.
Men låt oss först berätta om de två forskarna, Tore Österhag och  
Örjan Hill, som nu i höst och under nästa år tänker väcka den  
bortglömde bondeledaren till liv, liksom hans förfäder och  
ättlingar.
Tore Österhag, född på Nygården i Gingri, är Kongoveteranen som  
så småningom blev skogschef i Enköpings kommun för att som  
pensionär återvända till hembygden och bli forskare.
Med boken Handlarna från Härna som kom ut 2000 har Tore Österhag med  
en grundlighet som saknade motstycke, kartlagt resandeböndernas,  
alltså knallarnas, liv och affärsresor.
Forskningen har sedan fortsatt med alla de knallar det inte gick bra  
för, resandebönder som kom på obestånd och tvingades i konkurs, med  
många gånger tragiska resultat som mord och mordbrand.
Danielsson förenade
Men tidigt kom Tore Österhag också att intressera sig för Anders  
Danielsson som 1784 föddes på gården Bräckås i Gingri, en  
granngård till hans egen födelsegård, Nygården.
Det var bland annat genom detta intresse som Tore Österhag kom i  
kontakt med Örjan Hill, som även han börjat intressera sig fört  
Anders Danielsson i sin omfattande hembygdsforskning.
Det var redan på 80-talet som jag började gräva fram  
rättegångsprotokoll och andra handlingar om Anders Danielsson och  
hans släkt, berättar Örjan Hill.
Många böcker
Örjan Hill ja, egentligen torde väl en närmare presentation av honom  
vara överflödig för BT:s läsare, men i korthet kan vi rekapitulera  
hans verksamhet.
Han började som ekolog att forska kring svarthö, för att sedan, när  
han med sin hustru flyttat till Varnum, totalt sadla om och bli  
etnolog och hembygdsforskare med nu ett flertal böcker och  
studieprojekt bakom sig.
Det började med boken Kanske folket är fattigt om gårdar och  
småbruk i Tärby socken 1991.
Sedan kom boken om Fänneslunda och Grovare, Vi följer solen, 1996  
för att sedan följas av Kunskap om skogens historia 2003, Torparna i  
Varnum 2005 samt De gamle och skogen som gavs ut av Sveaskog 2006.
Däremellan ett otal småskrifter, föredrag och exekutioner samt  
kulturslingor, signerade Örjan Hill.
Han har varit anställd på dåvarande Skogsvårdsstyrelsen och  
samarbetar nu med Sveaskog, där hans stora projekt nu är forskningen  
kring Olofstorp Fänneslunda, som också kommer att bli en bok.
Den håller jag på med under sommaren, men nu har jag några  
månader i höst och vinter då jag kan hålla på med det här, säger  
Örjan Hill som kommer att skriva boken om Anders Danielsson och hans  
släkter.
Innan boken kommer ut kan dock BT publicera ett par artiklar om Anders  
Danielsson, skrivna av Tore Österhag.
Testamente förvirrade
Det är Tore Österhag som svarar för den mesta grundforskningen kring  
bondeledaren och hans släkter, fakta som inte utan stor möda plockas  
fram ur kyrkoarkiv.
Att detta kan ha sina risker om man inte är noggrann, visar Tore  
Österhag i exemplet med Anders Danielssons farmor, Annika  
Danielsdotter, som först verkade ha kommit från Stockholm, innan Tore  
till slut fann hennes föräldrahem på betydligt närmare håll.
Ett testamente som troligen är ställt till Rebecka Möller  
ställde till det ett tag, berättar Tore Österhag.
Annika Danielsdotters familj flyttade från Espenäs under Påtorp till  
Mölarp där fadern blev mjölnare och i annalerna skymtar också  
kvarnarna vid Kröckling och Risbo i Gingri.
Sålde Bondarp
Anders Danielsson själv flyttade sedan han gift sig med kusinen  
Katarina till gården Bondarp ovan Gingri lider. Han var då redan  
nämndeman för Gingri för att så småningom, bara 25 år gammal, bli  
vald till riksdagsman för bondeståndet.
Från 1809 till 1833 bevistade Anders Danielsson riksdagarna och satt  
även i bankofullmäktige, föregångare till dagens riksbank.
Men 1830 sålde han Bondarp för att flytta till en gård i Angered  
där hans riksdagsmannakansli avlönade ett 20-tal personer.
Men det skulle komma att sluta illa för Anders Danielsson. Ett  
vidlyftigt och dyrt leverne kostade honom hans gårdar och då kunde  
han inte längre vara riksdagsman för bondeståndet. Han dog 1839.
Av hans ättlingar blev Sven Winqvist från Skaraborg den mest kände,  
som uppfinnare av kullagret och grundare av SKF.
I Fritsla fanns andra medlemmar av släkten Winqvist, som där byggt  
upp en omfattande bruks- och industrirörelse.
Den siste av Anders Danielssons släkt i Gingri var den gamla  
lärarinnan Elsa Andersson, svarta damen kallad, som föddes 1897 och  
dog först 1981.
Om henne och andra släktingars öden och äventyr kommer Tore  
Österhag och Örjan Hill att berätta.
Lennart Wiel-Hagberg

Tore Österhag och Örjan Hill i en miljö som berör Anders Danilsläkt, Sundholmens slottsruin. Slottet brändes eventuellt ned av en släkting till Danielsson

Syftet

Kultur och handel i en skön symbios.

Frikostighet mot kultur, skolor och undervisning var en av
Anders Danielsson prioriteringar.

Han kom från en bygd som då liksom nu är präglats
av handel. Som fordom dominerar fortfarande distanshandel.

Tråden från Anders Danielsson fullföljs genom att Borås
nu presenterar sig som kulturstad.

Vad kan förena?

En gåspenna!

Symboliserande skrivkonst jämte handel, främst
distanshandel såsom gårdfarihandel och postorder.

Genom Ås härads gårdfarihandlare spreds gåspennor
från Varaslätten över landet.

Vad vill vi med boken om Anders Danielsson?

Vi vill berätta om levnadsöden, långt utöver det vanliga. Detta gäller inte bara Anders själv utan även hela hans familj. Ingen annan släkt, liknande familjen från Bräckås i Ås härad, lämnar jämförbara sidor efter sig i domstolsprotokollen.

Med reportagen i BT och boken hoppas vi kunna lägga grunden till en doktorsavhandling om Anders Danielssons politiska liv. Vi hoppas kunna göra honom känd som en föregångsman i Sveriges politiska historia.

Den störste af folkets män

Anders Danielsson från Gingri var en av de mest framstående riksdagsbönder som vår svenska historia kan framvisa. Hur betydelsefull han kanske var, kan man läsa i Pehr Thomassons biografi från 1851:

"Anders Danielsson är namnet på den störste och märkbaraste af folkets män, som Swerige i sednare tider frambragt. Utan att wilja sammanställa honom med Engelbrecht, med hwars öden och handlingar hans ej kunna jemnföras, kan man likwäl med någorlunda trygghet påstå att näst efter denne har fäderneslandet aldrig egt någon medborgare, som, utan att wara ställd på samhällsordningens höjder, endast genom sin personlighet och det förtroende, denna ingifwit, werkat så mycket, och så wäsendtligt ingripit i de allmänna angelägenheterna".

Anders Danielsson föddes 1784. Föräldrarna var den välbärgade bonden Daniel Persson och hans hustru Ellika Gunnarsdotter på rusthållet Bräckås i Gingri. Man lade tidigt märke till pojkens stora begåvning och sunda omdöme och han fick snart lära sig både läsa och räkna. Det dröjde heller inte länge, innan han hade fått en vacker och driven handstil.

Som yngling följde Anders Danielsson med en häradshövding som renskrivare på dennes tingsresor. Under dessa resor fick han vissa juridiska kunskaper och övade dessutom upp förmågan att uttrycka sig i tal och skrift.

Det berättas att Anders Danielsson hade ett gladlynt och frimodigt sinnelag och ett fördelaktigt utseende, vilket gjorde att han var omtyckt av flickor. Han gifte sig redan vid 21 års ålder 1805 med sin kusin Katarina Andersdotter och bosatte sig i hennes föräldrars gård Bondarp i Gingri.

Anders Danielsson beskrivs som en hög imponerande gestalt, alltid klädd i den gamla marbodräkten, långskuren rock, som räckte nästan till hälarna. I stället för knappar och knapphål begagnades hyskor och hakar. Rocken var försedd med ståndkrage. Kortbyxor, vita strumpor och skor gjorde dräkten fullständig.

När Anders Danielsson vid 25 års ålder 1809 valdes till riksdagsman för Ås, Gäsene och Kullings härader, hade han i flera år varit nämndeman vid Ås häradsrätt. Varje härad hade rätt att sända en bonderepresentant till riksdagarna. Flera härader kunde dessutom förena sig om en riksdagsman. Vid sin sista riksdag 1834-35 representerade Anders Danielsson inte mindre än 27 härader, vilket är unikt i svensk historia.

Anders Danielsson drev många viktiga frågor under riksdagarna. Han propagerade för gårdfarihandeln och näringsfrihet, folkskoleidén och all jords lika beskattning men var motståndare till byråkrati och ämbetsmannakåren. Intressant är att många av de idéer han framförde skulle bli verklighet efter hans död.

Den enkle bondpojken Anders Danielsson hade gjort en enastående klassresa. Omkring 15 år efter sitt giftermål med Katarina Andersdotter i Bondarp kunde han till och med ta emot självaste kungen Karl XIV Johan som nattgäst i sin egen hemgård.

Under Anders Danielssons politiska triumfer hade emellertid hans ekonomiska ställning av flera orsaker undergrävts. Han hade förvärvat ganska mycket jord åren 1833-35, bland annat gårdar i Angered. Under hans långa frånvaro från hemmet hade han vanvårdat sin egendom och hans stora privatkansli slukade mycket pengar.

Efter Danielssons återkomst från riksdagen 1835 växte hans ekonomiska svårigheter till en katastrof. År 1836 hade han skulder på omkring 26.000 riksdaler. Samtidigt invecklades han i flera obehagliga rättegångar. Till slut blev han tvungen att sälja sina gårdar. Endast en gård kunde han behålla, Surte i Angered, där han bosatte sig.

Danielsson var djupt olycklig. I ett brev 1836 skrev han: "Vad jag lider, kan ingen tro, och jag tackar Gud, att man är stark". Han avled den 22 april 1839.

 

Anders Danielsson –
en släktsaga från misär och sinnessjukdom
till rikedom och världsföretag

Anders Danielsson från Gingri var en av de mest framstående riksdagsbönder som vår svenska historia kan framvisa. När han vid 25 års ålder 1809 valdes till riksdagsman för Ås, Gäsene och Kullings härader, hade han i flera år varit nämndeman vid Ås häradsrätt. Vid sin sista riksdag 1834-35 representerade han inte mindre än 27 härader, vilket är unikt i svensk historia.

Egentligen börjar historien om Anders Danielsson långt innan han föddes och den slutar långt efter hans död. En släktresa i tre generationer före honom själv och en annan i fyra generationer efter honom innehöll både upp- och nedgångar. Många berättelser om Anders Danielssons släkt handlar om total misär, alkoholism, sinnessjukdom, självmord, fattigdom och avundsjuka, men den sista släktresan slutade i rikedom och ett världsföretag i Göteborg.

Anders Danielsson var gift med sin kusin Katarina i Bondarp – Anders far Daniel Persson och Katarinas mor Kristina Persdotter var dock bara halvsyskon. De hade gemensam far, Per Persson i Bräckås, men olika mödrar. Daniels mor hette Annika Danielsdotter, medan Kristinas hette Rebecka Möller. Rebecka föddes 1712 på den forna stormannagården Sundholmen i Äspereds socken. Vår släkthistoria om Anders Danielsson börjar i denna gård.

Sundholmens slottsruin, som ligger på ligger på en holme i sjön Tolken, vittnar om en svunnen storhetstid

Lantmätare Möller i Sundholmen

Rebecka Möllers födelsegård Sundholmen i Äspered är numera uppdelad i ett antal mindre gårdar på västra sidan av Tolken, men en slottsruin på en holme i sjön vittnar om en förfluten storhetstid. Slottet uppfördes av Per Brahe i mitten av 1500-talet och stod kvar till alldeles i början av 1700-talet, då en brand skall ha övergått huset. Enligt en sägen antändes borgen av slottsförvaltaren under ett häftigt åskväder den 1 maj 1706. Förvaltaren skulle för egen räkning ha passat på att plocka med sig värdesaker från slottet och sedan skyllt på åskan som orsak till eldsvådan.

Vid den tiden var Sundholmen ett kronohemman, sedan riksrådet Christoffer Gyllenstierna hade förlorat gården 1694 i reduktionen. Gården beboddes och brukades av Rebeckas far, lantmätaren Hans Georg Möller, med så kallad besittningsrätt. Om det ligger någon sanning i den gamla sägnen, så bör det ha varit Möller som låg bakom branden på Sundholmen. Både Möller och hans hustru Annika Larsdotter hade dåligt rykte i bygden och båda instämdes flera gånger till tinget för olika brott. Möller ansågs sköta Sundholmen mycket dåligt och det sades att han behandlade sitt tjänstefolk illa.

I september 1714 anklagades Möller vid tinget för att ha gjort sin piga Elin Svensdotter med barn. Enligt Elin skulle Möller ha lägrat henne vid åtskilliga tillfällen i december 1713, bland annat flera gånger i en hölada på Sundholmen, när Elin skulle ge foder till boskapen. Elin skulle även ha tillbringat en natt med en berusad Möller i en stuga på Trogared. Eftersom Elin erkände lägersmålet och angav en gift man som barnafader, dömdes hon till 40 daler i böter för ”enkelt hor”. Hon kunde inte betala, så straffet omvandlades till risslitning vid tingsstugudörren. Möller däremot nekade och frikändes genom värjemålsed i november 1715.

Rättegången hade dragit ut på tiden, eftersom Möller hade rest till Stockholm i juni 1714 och inte återkommit därifrån förrän i augusti året därpå. Vid tinget i oktober 1715 berättade Möller att ”fienden hade överfarit” Sundholmen under hans frånvaro, men exakt vad som hade hänt är oklart. Kanske har händelsen med slottets nedbrännande att göra. Möller nämnde det hela som en ursäkt till att han inte kunde framföra sina skäl vid tinget.

År 1718 undertecknades ett kontrakt mellan Hans Georg Möller och adelsmannen Gustaf Rutensparre. Den sistnämnde övertog då besittningsrätten på Sundholmen i utbyte mot gården Geseby i Bollebygd samt löfte om att betala uteblivna reparationer på Sundholmen. Möller ångrade sig senare och påstod att han hade blivit skrämd till överenskommelsen, men det hjälpte inte. Rutensparre blev Sundholmens nye herre. Han bytte gården till frälse 1723 och lät uppföra ett stort boningshus på fastlandet, men Sundholmen skulle ännu en gång drabbas av en eldsvåda. Karaktärsbyggningen och två flyglar brann ned till grunden den 19 maj 1758.

Huvudbyggnaden i Sundholmen, återuppförd efter brand 1758

Den Stockholmsfödda Kristina Möller blev bondmora i Äspered by
i Gingri. Utefter den gamla bygatan ligger Västergårdarna lika tätt
som på Kristinas tid.

Introduktion av ett nytt flicknamn bland bönder i Ås härad

Någon av de första dagarna i mars månad 1712 döptes lantmätare Möller och hans hustru Annikas nyfödda dotter till Rebecka. Innan Rebecka kom till världen i Sundholmen i Äspered var detta namn närmast tabu bland bondebefolkningen, samtidigt som det var ett etablerat namn i städerna. I Borås var Rebecka ett tämligen vanligt namn på handlarnas fruar och döttrar.

Minnet av den unga Rebecka Möller i Bräckås, som dog endast 32 år gammal, levde starkt kvar inom släkten. Hennes minne var som ett helgons, som manifesteras inom släkten, genom att en dotter i de flesta familjer och i flera efterföljande släktled döptes till Rebecka.

Inflytandet är så starkt att namnskicket spreds till närstående släkt, grannskap och folk, i led efter led så att Rebecka blev ett vanligt dopnamn i Gingri med angränsande socknar. De betydligt större socknarna kring Borås, som Toarp och Sandhult, hade bara femtedelen så många Rebeckor jämfört med Gingri och Brämhult.

Tidsperioden gäller från slutet av 1700-talet fram till år 1900. Till de nordligaste socknarna i Ås nådde Rebecka inte alls. I Murum, Kärråkra och Möne var man så konservativa att inte en enda flicka döptes till Rebecka under hela tidsperioden. I de sydliga socknarna i Ås samt delar av Vedens härad döptes mellan 20 och 50 flickor till Rebecka under samma tid.

Rebecka anländer till Bräckås

Hans Georg Möller anklagades åren 1714 och 1715 för äktenskapsbrott och det ser ut som att hans hustru Annika och två döttrar lämnade honom på 1720-talet. I domböckerna återfinns hustrun då i Hjortsered Storegård i Gingri tillsammans med döttrarna Kristina och Rebecka. Gården i Hjortsered ingick i indelningsverket som underofficersgård, vid den tiden bebodd av en viss Hans Hellenberg, som kan ha varit änkeman. Kanske skötte Annika Möller hushållet åt honom.

Döttrarna visade upp sig i kyrkans dopbok genom att de etablerade sig som efterfrågade dopvittnen och faddrar vid böndernas dop av sina barn. Det var fint med Möllers döttrars medverkan på dopen och de kallas också för det finare ordet jungfru.

Kanske var det på den vägen som Kristina Möller blev bekant med bonden och änkemannen Kristoffer Kristoffersson i Äspereds by i Gingri. I varje fall blev hon Kristoffers andra hustru och hennes syster Rebecka var givetvis närvarande vid dopen som följde. I slutet på 1830-talet anlände Sven Persson från Bräckås till ett dop i gården i Äspered, utan annan anledning än att han var fästefolk med Rebecka Möller. Rebecka hade ingen egen hemgård, så bröllopet mellan Sven och Rebecka stod i Bräckås.

Eller blev det verkligen något bröllop? Kyrkböckerna är motsägelsefulla, för Sven noterades som avliden några månader före vigseln. Hela saken avhjälptes av Svens bror Per Persson som var ledig och ryckte in som brudgum. Om det var på den utsatta vigseldagen eller senare är oklart.

Så gick det till när Rebecka Möller anlände till Bräckås. Pers och Rebeckas första barn döptes till Kristina. Hon gifte sig i Bondarp med Anders Eriksson, och det var deras dotter Katarina Andersdotter som gifte sig med Anders Danielsson från Bräckås.

Ond bråd död – och en bitter
strid bröder emellan

Brodertvisten ägde rum 1829 mellan den framgångsrike riksdagsmannen Anders Danielsson och dennes fattige och olycklige bror Johan Danielsson. I huvudsak handlade tvisten om familjeproblem.

Anders Danielsson hade sex syskon som uppnådde vuxen ålder – bröderna Per, Johan och Samuel och systrarna Sara, Cajsa och Johanna. Fem av dessa syskon skulle gå tragiska livsöden till mötes med teman som fattigdom och alkoholmissbruk, sinnessjukdom och självmord, brott och straff.

Per Danielsson var gästgivare i Väby i Hällstad när han flyttade till ett torp i samma by 1822. Han var gift men dömdes två gånger för äktenskapsbrott, innan han förklarades sinnessjuk och den 14 juni 1827 intogs på hospitalet i Göteborg. Hans dotter Lovisa skulle senare (1852) ta livet av sig med arsenik.

Samuel Danielsson hade varit gästgivare i Borgstena, innan han flyttade till Stakaberg i Gingri 1825. Han skar halsen av sig med en rakkniv 1831.

Sara Danielsdotter var väl den i Anders Danielssons syskonskara som klarade sig bäst. Hon stannade kvar på fädernegården Bräckås, gifte sig och bodde på gården till sin död som undantagshjon.

Cajsa Danielsdotter bodde i Boarp, Varnum. Hennes man gjorde konkurs, blev utfattig och familjen bosatte sig på 1850-talet på torpet Backesås i Fänneslunda. Dottern Fredrika var gift med en lösdrivare som var dömd för förfalskning och som slutligen rymde till Amerika. Sonen Anders var en beryktad hästtjuv, som rymde till Norge.

Johanna Danielsdotter var 38 år och ogift när hon begick självmord 1840. Hon var vid den tiden intagen för ”sinnessvaghet och grubblerier” på lasarettet i Borås, men rymde natten mellan 17 och 18 augusti från sitt rum. Klockan sex påföljande morgon påträffades hennes kropp i Viskan vid dess utlopp i Öresjö.

Johan Danielsson flyttade från Brämhult Lillegården till Smörhulan med hustru och tre barn 1825. Alkoholmissbruk och slösaktighet ledde till att hustrun och barnen övergav honom 1828. Samma år blev han omyndigförklarad och tycks sedan ha vistats utfattig i Stockholm.

Brodertvisten trycktes i Stockholm 1829

Johan Danielsson skyllde familjens olyckor på sin bror Anders. Han författade och lät trycka och utge tre skrifter 1829 i Stockholm, den s.k. ”Brodertvisten” i tre akter. I dessa skrifter anklagade han Anders Danielsson för att ha orsakat i synnerhet Johans och Pers tragiska livsöden. Den mäktige brodern skulle ha lurat Johan på pengar, låtit omyndigförklara honom samt övertalat hustrun att lämna honom. Det skulle också ha varit Anders som hade låtit inspärra Per på dårhuset i Göteborg.

Förutom personligt skrivna inledningar innehöll de tre skrifterna en mängd dokument och handlingar, bl a skrivelser till konungen, kronprinsen och justitiekanslerämbetet, som skulle visa riktigheten i påståendena.

Anders Danielsson försvarade sig i två skrifter samma år. Han framförde en mängd intyg och dokument som skulle bevisa att han var oskyldig till anklagelserna, men brodern Johan menade att många av dessa var förfalskade.

Man kan fundera över om det var Johan Danielsson själv som stod bakom skrifterna eller om det var en politisk makt som använde sig av honom i syfte att smutskasta Anders. Hur kunde en utfattig, alkoholiserad sjuhäradsbonde vistas i Stockholm och ge ut tryckta skrifter om han inte fick pengar av någon?

Anders Danielsson –
en släktsaga från Hofmans uppror till kullager

Som nyvald riksdagsman reste Anders Danielsson till sin första riksdag 1809. Bondpojken från Gingri, 25 år gammal, skulle utföra riksdagsarbete med en ny grundlag och val av ny tronföljare. Vad kunde en så ung spoling uträtta i Sveriges Riksdag?

I varje fall vet vi att Anders redan hade sin åsikt klar om fransosen som skulle bli kung av Sverige. Anekdoterna om Anders berättar att han ”nästan satt i knäet” på kung Karl XIV Johan, när han sedermera vistades i Stockholm, i varje fall vid kungens rådsbord och ventilerade den tidens politiska frågor.

På Bräckås lider höstbeter kossorna fortfarande
som på Anders Danielssons tid

Anders Danielssons farmor Annika och Hofmanupproret

Anders Danielsson föddes den 14 januari 1784 i Bräckås i Gingri. Dopet skedde dagen därpå i närvaro av föräldrarna Daniel Persson och Ellika Gunnarsdotter samt släktingar och gårdsfolk i Bräckås som faddrar.

Bland dopgästerna fanns Anders farmor Annika Danielsdotter, då boende i Stakaberg i Gingri. Hennes bakgrund är troligen okänd för de flesta släktforskare, som sökt hennes rötter. Men hennes barns dopnotiser är nyckeln till lösningen. Syskon till Annika bevistade dopen och de har farit vägen från Mölarps kvarn i Fristad upp till Bräckås. Annikas far Daniel hade flyttat med sin familj till Mölarp från den lilla gården Äspenäs i bortre ändan av Ärtingen.

Ytterst på en udde i Ärtingen ligger den lilla gården
Äspenäs där Annika Danielsdotter föddes 1725

 

Anders Danielssons farfar Per Persson hade efter första hustrun Rebecka Möllers död rest till Äspenäs och friat till den då 20-åriga Annika. De bosatte sig i Bräckås. Per Persson dog 1756. Annika var då 30 år och bodde sedan kvar i Bräckås till 1782, då hon gifte om sig med bonden Per i Stakaberg och flyttade dit. Denne Per dog emellertid redan 1785.

Det korta äktenskapet med Per är betydligt intressantare än vad som kan anas vid första påseendet. Per i Stakaberg var nämligen medlöpare i det så kallade hofmanupproret som startades i Fristad 1765. Med i upprorståget mot det härskande mösspartiet var också Lars Falk i Håstorp i Fristad, som var förmyndare för Annikas barn.

När Per i Stakaberg dog 1785, flyttade Annika hem till Bräckås igen. Sonen Daniel hade tagit över gården och barnsängarna var täta för sonhustrun Ellika. Hon födde tio barn, så all hjälp behövdes där. Anders var då ett år och var Annikas första barnbarn i livet. Man kan ana att hon ägnade Anders stor uppmärksamhet när han växte upp. Kanske var det Annika som höll läs- och skrivskola med pojken.

Farmor Annika fanns i Daniel Perssons hushåll till dess Anders fyllde 18 år. Anders politiska åsikter kan ha grundlagts genom farmodern och fadern. Dessa kunde ha varit hämtade från hofmanupprorets teser om ämbetsmännens korruption och myndighetsmissbruk, och återberättade av farmodern.

Gården i Bräckås där Anders Danielsson möjligen växte upp.
Huset, som barnn ned 1937, torde ha blivit ombyggt sedan
Danielsson bodde där.

 

Anders Danielssons dotter Rebecka

Anders Danielsson valdes till nämndeman i Gingri som den yngste genom tiderna. Han tog ungefär samtidigt steget in i det äkta ståndet. Fastern Kristina Persdotter var gift i granngården Bondarp och med hennes dotter, halvkusinen Katarina, blev det bröllop och inflyttning i Bondarp.

År 1821 var den sex barn stora barnaskaran i Bondarp fulltalig. Dottern Rebecka var då 13 år och hon berättade senare för sina barnbarn om kung Karl XIV Johans besök i Bondarp. Kungen skulle nattgästa i Bondarp på en resa genom landet detta år. ”På morgonen,” berättar Rebecka för Johannes Sundblad i Gömda Blad, ”klappade kungen mig på rumpan, lyfte upp och kysste mig”.

Rebecka berättade vidare: ”Att fadern hade mött kungen i Borgstena, och i spetsen 30 beridna bönder eskorterat kungen till Borås. Han låg över natten i Bondarp och stor ståt hade utvecklats”.

Än ståtligare lär Rebeckas eget bröllop ha varit 1827 i Bondarp. Det uppgavs att detta bröllop kostade Anders Danielsson lika mycket som värdet på tre gårdar. Brudgummen hette Johannes, en av de senare välkända bröderna Wingqvist från Räfsered i Ving socken. Alla bröderna bedrev handelsrörelser och för Johannes och Rebeckas del bar det av till gårdar i Skaraborg, som var så stora att Johannes Wingqvist titulerades possessionat,
det vill säga godsägare.

Anders bröllop för sin dotter var inte det enda extravaganta på den tiden. Exempelvis omtalas de storståtliga bröllopen hos förläggarna i Mark i mitten av 1800-talet. En förläggares bröllop i Fritsla för sin dotter lär ha kostat 5-6.000 riksdaler, alltså betydligt mer än Rebeckas bröllop. Kock och betjäning hämtades från Göteborg och tusentals åskådare kunde uppleva en helt illuminerad trädgård och fantastiska fyrverkerier.

Rebecka Danielsson – hon kallade sig faktiskt så – och Johannes Wingqvist hade fem barn i sitt äktenskap. De fyra sönerna var studerat folk, som man säger, som förde namnet Wingqvist vidare och gjorde det känt. Nästan alla var akademiker, både humanister och naturvetare.

Stationsinspektören Sven Wingqvist i Hallsberg var far till den utan tvekan mest kände Wingqvisten. I slutet av en uppräkning i en notis i Göteborgs Handelstidning 1953 om alla Wingvistar som utmärkt sig och grundat företag och fabriker kom följande kärnfulla slutkläm: ”Äldst var Sven Gustaf, född i Hallsberg år 1876, i tidernas fullbordan uppfinnare av det världsberömda Svenska kullagret och nu gången ur tiden”.

Tvärs över Sverige – med begynnelsen i Stockholm och slutpunkten i Göteborg – har denna släktsaga tagit oss.
En sann historia om släkten som till största delen utspelat sig i angränsande socknar till staden Borås.

 

De sista ättlingarna i Gingri.

Svarta Damen spred skräck bland byns alla ungar

Selma på Brona och ”Svarta damen” i Hule var de sista ättlingarna från släkten i Bräckås som fanns kvar i Gingri.

Selma själv på förstukvisten i Brona, bild från 1940-talet

Selma

Selma på Brona var ättling efter Per Perssons och Rebecka Möllers äldsta dotter Kristina.
Hon föddes och dog i Brona. Hon var ogift. Torpet låg vid östra landfästet till den urgamla bron, från början vadställe, över Viskan.

Alla Gingribor kände henne som den glada dragspelerskan, durspel. Selma rökte cigaretter, inte vanligt bland kvinnor på den tiden. Gärna ville hon, att hennes närmaste skulle sjunga för henne.

För den tiden var Selma en ovanlig djurvän. Det berättas att hon en gång hade fångat en stor, fet brunråtta i en nätfälla. Därefter satte hon sig att mata den. "Varför matar du råttan som du skall ha ihjäl”, undrade man. ”Jag väntar på att Knut Lindgren skall komma och hämta den och dränka henne. Under tiden skall hon inte behöva svälta ihjäl”, blev svaret.

Märta Andersson. Det sägs att hon dog av hjärtesorg
när hon inte fick gifta sig

Svarta damen

Klaes Levin Andersson var barnbarn till Anders Danielsson syster Sara. Med sin lilla familj flyttade han från Nordtorp till Byn, där han köpt dess minsta gård Hule. "Skräddarn”, som han kallades i dagligt tal, körde gingriböndernas mjölk till Borås. För det fick han 300 kronor för en månad enligt en bevarad avräkningsnota från 1925.

Skräddarn hade två döttrar. Märta utbildade sig till sjuksköterska, Elsa tog småskollärarexamen i Borås 1926. Från den tiden blev de båda systrarna ett ständigt samtalsämne i Gingrigårdarna.

På den tiden gifte sig inte att sjuksköterskor och skolfröknar. Om Märta berättas att hon blev kär i en läkare. Fadern lär ha motsatt sig ett giftermål och Märta dör 1939, som det sägs av hjärtesorg.

Elsa levde därefter ensam i huset, utan el och vatten indraget. Som ett levande spöke spred hon skräck bland byns alla ungar. Alltid svartklädd kallades hon därför ”Svarta Damen.”

Ibland var Elsa försvunnen från Hulegården under skolterminerna. Hon hade då lyckats få något vikariat. En bevarad meritförteckning räknade upp ett 10-tal socknar i Sjuhäradsbygden, och långt upp i Skaraborg.

Som Gingris sista överlevare från Bräckåssläkten avled den 84-åriga gamla lärarinnan i augusti 1981.

Gården Hule i Gingri By – så här såg huset ut på 1980-talet

Reportagetexter
Tore Österhag
Örjan Hill