Införd essä i Borås Tidning 3 december 2006
- som inte dräpte släkten
eller
- till 150-årsminnet av en dramatisk händelse Luciadagen 1856 -
Affärsidén i de första generationerna var söner,
därför finns det så många Carlstein i bygden.
Alla är de ättlingar till Frans Ludvig Theodor
Carlstein i Rångdedala, som såg till att namnet
spreds genom sina enbara söner och i konsekvens därmed
vidare genom nästa generation som också avlade många
pojkar i familjerna. I sin handel var Frans
de stora linjernas affärsman, en affärsmodell
som sedan spreds vidare genom släktleden.
Stor uppståndelse i Gretlanda by i Rångedala
på Luciakvällen för jämt 150 år sedan.
Johannes i Nedergården låg blodig och
medvetslös på granngårdens gårdsplan.
Det hade redan börjat illa missväxtåret 1839 när Frans Carlsteins far, Johan Carlstein gjorde fattigkonkurs i Gretlanda Skattegården. Året var 1839 och Johan med hustrun Eva Fredrika och två söner hade anlänt till Gretlanda 8 år tidigare från Flisby socken ett par mil från Eksjö. Kanske hade Johan träffat gårdfarihandlare från Rångedala därborta i Småland, som lockat honom att försöka sig på affärer med boråsarna. Johan hade nämligen blivit avskedad som kvartermästare vid Smålands Cavalleri i Eksjö. Det var Johans änka Eva Åkerström som lämnade in konkursansökan, för själv hade han dött 1837 och efterlämnat nästan bara skulder. Skattegården i Gretlanda, som Johan fått fastebrev på 1832 förlorades, och de två unga sönerna lämnades att försörja änkan.
Frans äldre bror gav sig redan 1832 av från Rångedala för att söka utkomst ute i världen. Det gjorde Frans också, men på ett annat vis. Den 13-årige pojken torde ha följt med gårdfarihandlare från Rångedala på handelsresor, knappast som handelsdräng så här tidigt, men handlarna använde sig av skjutspojkar som vaktade varor och för allehanda handräckning på de långa resorna.
Ett par år efter konkursen är Frans åter i Gretlanda, och nu i Nedergården tillsammans med modern, efter en tid i Ulricehamn som handelsdräng. Det blev plötsligt bråttom att stadga sig på egen gård, för på sin speciella otursdag den 13 december gifter sig den 22-årige Frans med den 16 år äldre gårdfarihandlardottern i Holmen, Anna Larsdotter. Möjligen kan gården ha varit med i den bilden om det var så att den ägdes av svärfadern Lars Persson. När björklöven spricker ut fram på vårkanten föds paret Carlsteins förste son.
Efter andre sonens födelse dör Anna och en ny kvinna kommer till gården, men först 1851 med Sara Andersdotter från Algutstorp, också hon från en stor och känd gårdfarihandlarsläkt.
År 1854 kommer den stora smällen. Frans tvingas av sina borgenärer att lämna in konkursansökan. Det är stora pengar och varumängder det handlar om för Frans var ingen handlare som knallade omkring med en knallepåse på landsbygden. De stora pengarna gick att tjäna på affärer med städernas handelsborgare och hantverkare. Men det innebar också större risker, blev det dåliga tider slutade kunderna att betala. Frans kunder fanns framför allt i städerna i Bergslagen och Mälardalen. Fordringarna på kunderna är så stora att Frans torde haft flera handels- eller kördrängar i sin tjänst och varulager på sina handelsorter, ett förhållande som också medförde stora risker.
En konkurs på 1800-talet betyder i 9 fall av 10 fullständig misär för hela familjen, men icke så för Frans Carlstein. Liksom fallet brukar vara idag, var siffrorna i den Carlsteinska konkursen så stora att han klarade sig tämligen helskinnad och familjen kunde sitta kvar på gården. Frans slutade med handelsresor och övergick helt och hållet till bondekallet.
Då inträffar något som helt och hållet kunde ändat hela Carlsteinssläktens framtid. Frans Carlstein och Johannes Andersson var gårdsgrannar i Gretlanda Nedergården, men kallades också svågrar. De var nämligen gifta med två systrar så egentligen var det karlarna som var svågrar till vardera systern. Den släktskapen var rätt infekterad för Johannes var fattig och Frans hade inget intresse att hjälpa sin svåger. Möjligen fanns något gammalt groll i botten för Johannes hade gjort vissa sporadiska försök med handelsresor på 1830-talet och kanske misslyckats. Vittnen berättar att Johannes kallar Frans för ”min gode svåger svaglön”.
Johannes var försupen och grälsjuk och levde i ett miserabelt äktenskap med sin hustru, vilket brukade påpekas av Carlsteins i granngården. Den dramatiska Luciadagen 1856 förekom inget luciafirande som idag, men Johannes sätter igång sitt privata firande med några supar redan klockan 4 på morgonen och ger sig sedan ut i byn på jakt efter mera brännvin. Efter pokulerande hela dagen med Sven Nilsson i Gretlanda och andra dryckesbröder i byn, vinglar de fram emot skymningen in på Carlsteins gårdsplan, där frun i huset tvättar kläder vid brunnen.
Frans stegar ut på gårdsplan för att möta Olle i grind och Johannes ger sig genast på honom med begäran om pengar. Frans hustru Sara blir också indragen i trätan. Hon känner sig därvid hotad att bli nedkastad i brunnen och paret Carlstein drar sig därför inomhus i stugan och lägger på dörrbommen efter sig.
Men Johannes ger sig dock inte iväg av en så enkel anledning att han är utestängd från huset, så han plockar upp sten för att slå sig in genom fönstret. Då rinner sinnet på Frans, han sliter lös dörrbommen och rusar ut på gården. Johannes varnas med: ”Nu djeflar i min själ har du retat mig länge nog, nu skall jag slå dig fördärfvad.”
Men Johannes släpper ändå inte stenen så Frans drämmer till med dörrbommen allt vad han orkar. Tillskyndande grannar bär in den livlöse Johannes i sin stuga. Han dör ett par dar senare och först då skickar man bud till krono länsman Stridh.
Dagen efter hålls polisförhör och Frans är på fri fot en dryg månad till den 22 januari då dråpet kommer upp på ordinarie ting. Uppgifterna från Frans och vittnena går i sär i frågan om dråpslagets utdelande på gårdsplanen och hur Johannes fått sina skador på kroppen. Men obduktionsprotokollet är entydigt, främre delen av Johannes skallben var i stort sett krossat. Synbarligen var Johannes så omtöcknad av alkoholen att han inte kunde inse vad som höll på att hända och inte förstod att dra sig undan Frans vredesutbrott.
Frans erkänner dråpet förbehållslöst och har dessutom med sig en lång vädjande skrivelse om händelsen och sitt förhållande till Johannes i granngården. Det finns ytterligare en omständighet till osämjan mellan Frans och Johannes, nämligen deras gemensamma svärmor. Förmodligen har de delat underhåll av henne, men gumman bor i en stuga på Carlsteins gård, och Johannes ansåg att Carlsteins familj drog fördel av detta.
Trots alla förmildrande omständigheter måste lagen ha sin gång och Frans döms till halshuggning och i avvaktan på verkställande sätts han i häkte. Samma straff utmäts av hovrätten i Jönköping, men denna instans ser också till att Frans får goda rådgivare och bästa juridiska hjälp med nådeansökan till Kungen.
Nådeansökan bifalls af Karl XV den 4 augusti 1857 och straffet nedsätts till 28 dagar på vatten och bröd och därefter någon tid i fängelse på cell.
Till samma ting, som utdömde Frans Carlsteins dödsstraff, lämnar förmyndarna för Johannes båda minderåriga barn in konkursansökan för sterbhuset efter Johannes. Änkan Kristina Andersdotter skulle därigenom tvingats bort från gården, men befriad från sin Johannes gifter hon snabbt om sig med Johannes II, denna gång är han från Fristad. Genom det snabba giftermålet med Johannes II är lyckan gjord för Kristina, som stannar kvar på gården livet ut.
Vilken av Nedergårdarna det handlar om är lätt att konstatera för släkten efter Kristina finns kvar på gården än i dag. Johannes I och Kristinas båda söner brukade gården under sin livstid, men de var ogifta och gården övertogs av ett halvsyskons barn – från andra giftet -. Ett annat halvsyskons barn tog värvning i vid I15, kom som officer till Skövde, militärstaden där det vimlade av militärer och allt för många som hette Johansson. En av alla dessa Johanssöner, - efter Johnnes II i Nedergården -, blev inkallad till regementschefen: ”Byt namn” var ordern. Släktnamnet Rångemyr var därmed taget.
Släktnamnet Carlstein är också taget. I Sverige och inte importerat från Tyskland som en del i släkten tror.
Det finns visserligen en ort i Polen som hette Karlstein, och släkter från Tyskland, Polen eller Tjeckien som bär namnet Carlstein, men släkten i Sverige har inget samband med dessa släkter.
Så här blir det med tillrättalagda anor. Anfadern är Samuel Johansson, född 1712 i Svinhult i Östergötland på gränsen till Småland. I äktenskapet med Maja Nilsdotter är det yngste sonen Anders Samuelsson som slår sig ned som torpare i Askeryd i Jönköpings län. Efter giftermål med Kerstin Andersdotter från Torpa i Östergötland
blir Anders antagen som soldat och får namnet Carlsten. På soldattorpet föds Johan 1782 som nummer två i ordningen. Det är denne Johan som skriver sitt namn Carlstein och han är nu kvartermästare vid Smålands Cavalleri i Eksjö. Han gifter sig med en handlardottern Elleonora Heller från Kalmar län och i äktenskapet har fötts 5 barn när hustrun dör.
Johan Carlstein gifter om sig Eva Fredrika Åkerström i Jönköpings län som var underofficersänka vid regementet i Eksjö. Johan och Evas enda gemensamma barn är Frans Ludvig Theodor. Johan dör 1837 och Eva framlever sina dagar i Frans Carlsteins växande familj fram till 1859 då hon dör och begravs på Rångedala kyrkogård.
I Frans familj genom två äktenskap finns endast söner och när Frans gjorde sin stora konkurs 1854 var han förhindrad att själv resa runt till sina kunder för att driva in fordringar. En person som var försatt i konkurs av tingsrätten hade i princip reseförbud. Det sägs att Frans hade fordringar i Sundsvall och han skickade då sin dräng upp till Norrland för att driva in fordringar. Med på resan följde då den 13-årige sonen från första äktenskapet. Drängen från Gretlanda söp sig full i Sundsvall och Frans företagsamme son fick på egen hand fara runt och driva in fordringar.
Johan Fredrik hette pojken som inte trivdes inte med drängsysslorna hemma Rångedala. Han drömde sig genom tonåren om de stora skogarna i norr och 19 år gammal ger han sig av till Ångermanland. Efter något år
återfinns han vid Sillre skogsskola vid den mäktiga Indalsälven i Medelpad. Efter skogsskolan får Johan Fredrik tjänst som rättare vid sågverk i Hällesjö och Ljungå i Jämtland, gifter sig med Anna Justina från Oviken och får med henne en stor barnaskara.
Denna barnaskara sprider sig med tiden över landet och inte bara det. En av sönerna heter Otto och han emigrerar som 35-årig ingenjör till USA. Han är noga med att hålla kontakten med Sverige och är därför mycket känt om hans förehavanden i USA. Otto är i sitt första äktenskap gift med Ingrid Thulins moster och tidningsklippen, om Ingrids filmande i Italien och som aktris i Ingemar Bergmanfilmer, flyter i en strid ström över Atlanten.
Otto Carlstein tjänstgjorde vid den militära forskningen i Nevada, i klartext utveckling av atomvapen. Då tre av Ottos barn drabbades av cancer kom han att fundera mycket över den på senare tid alltmer ifrågasatta forskningen. Kungsholm, som fraktade folk och post över Atlanten, medförde många brev mellan denne vetgirige amerikakännare och flera Carlsteinsläktingar i Sverige. Som sägs haft stor respekt för Sverige och helst av allt velat komma hem och bli begravd i Sverige. En av Ottos söner, Robert hette han, kom i tjänsten till Europa och var stationerad i Italien som Master chif för Ferguson Europa.
Per Oskar är andra äktenskapets äldste son och återfinns som handelsbetjänt i Öxnevalla, gift med Sophia Kristina Stålhöös och med henne fått 9 barn. Flera av barnen emigrerar till USA. Sonen Algot stannar dock i Sverige och utbildar sig till kakelungsmakare. Men tiden för det yrket är ute och Algot blir textilarbetare i Borås.
Politiska uppdrag är inte främmande för en Carlstein och Rune Carlstein, son till Algot var ledamot av Sveriges Riksdag i 25 år. Till Runes eftermäle skriver Arne Körnsberg om sin vän ”att Rune var en av arbetarrörelsens stora i Södra Älvsborg. I mer än halva sitt liv drog Rune sin del av lasset i arbetet för de socialdemokratiska idéerna.” Rune Carlstein startade sin politiska bana som 20-årig ledamot i SSU-distriktets styrelse och från 1960 beklädde han sedermera ordförandeposten i partidistriktet i 23 år. I riksdagen var han verksam i skatteutskottet och på det lokala och regionala planet var det främst inom utbildningsorådet som Rune var aktiv politiker.
Åke Carlstein, yngste son till Per Oskar, var med i starten av Ellos när Olle Blomqvist startade sitt postorderföretag. Åke var reklamchef och hade en nyckelroll med att i grunden bygga upp det nystartade företaget. Sonen Per-Olof gick i faderns fotspår på reklamavdelningen under några år på 1960-talet.
Anton Emil är näste son i ordningen och han bildar den så kallade Kinnagrenen i Carlsteinsläkten. Efter giftermål Amanda Sträng förvärvas Kinna Nygården av den kända förläggarsläkten Håkansson i Fritsla.
Emil var huvudsakligen bonde och han upplevde ett klart uppsving från de fattiga förhållandena i Gretlanda,
i Kinna var umgänget med folket i de stora förläggargårdarna som gällde.
Amanda Sträng Carlstein var en kraftfull kvinna som födde 11 barn och ändå hann med att hålla reda på mannen och fostra barnen i herrans tukt och förmaning. Samtidigt som hon var skicklig i finsömnad och klädde upp de finare damerna i Kinna. Hon var starkt religiös men mindre god vän med sin syster som gift sig fattigt. Men Emil Carlsten var vänligare, han gjorde sig ärenden till svägerskan och gav hennes saker hon behövde. Emils gode vän Kalle bodde nära svägerskan, och en anekdot om de båda vännerna berättar, att Kalle hade en snabbare häst än Emil. Så när gubbarna skulle in till Borås och hämta kröser, bytte de häst och fick därmed tid att gå på krogen.
Amanda ogillade starkt dryckenskap och hade nogsamt bestämt den tid de fick vara borta.
En av sönerna till Emil och Amanda var Eric Carlstein som köpte Kvarntorp i Seglora. Han byggde ut kvarnverksamheten med turbiner vid kvarnen och elektrifierade Seglora. Senare inköptes den historiskt kända gården Seglorabergs säteri där Eric bland annat bedrev åkeri. Hans dotterdotter Margareta Holmquist bor i Kinna och är sagesman till stora delar av Carlsteinhistoria. En moster till Margareta i Kinna heter också Margareta gift Beerman och har varit chef för Borås regionsjukhus apotek. Fadern Waldemar Carlstein, tillika son till Emil och Amanda drev på sin tid Kinna Bilskola.
Hjalmar är tredje son i andra brödraskaran och liksom äldre brodern Per Oskar kommer han till Öxnevalla, noterad som bokhållare. Kort därefter flyttar han till Göteborg och sedan är inget känt om honom
Martin kommer därnäst och det är inte heller mycket känt om hans gren mer än att Martin är handelsbiträde i Kungsäter 1890 och då ogift.
Salomon Ferdinand, yngst bland bröderna kommer till Berghem. Enligt traditionen ville SF, som han kallas, komma åt en fin gård och han gör som pappa Frans, gifter sig med den något till åldern komna kvinna som sitter på gården. Men, bruden lär ha varit halt och lytt och i granngården finns en vacker dotter som hette Julia, med henne rymmer SF till Borås. Sågs inte med blida ögon av Emil Carlstein i Kinna som sänder sin son Eric till Berghem att ”ta hann um den överbelånta gårn”. Eric Carlstein, som skulle ”läsa för prästen” fick på inga villkor för sin mor Amanda Sträng försaka konfirmationsläsningen i Kinna och fick knalla fram och åter mellan Berghem och Kinna för att samtidigt kunna sköta båda uppgifterna.
SF blir helt blind i 30-årsåldern och försörjer sig på vedhuggning och den vackra frun och barnen får hjälpa honom till och från arbetsplatserna. Men affärerna ligger i generna hos barnen och Tore Öjer Carlstein började på tapetfabrik, kör omkring ett tag med fiskbil och fortsatte sedan att resa omkring och sälja gravstenar.
Öjers son Jan Carlstein gifter sig med Birgitta Pettersson som är dotter till Axel Pettersson från den kända och välbeställda handlarsläkten från Lindås i Toarp. Det var Axel som grundade LP- skjortan i Gånghester
Jan Carlstein, järn- och metallman, började i tonåren i järnhandel i Borås, tog sig vidare till nuvarande Tibnor
och utsågs slutligen till vd och koncernchef för Sten Allans och Dan Sten Olssons Stena Metall. Från 1999 är Jan styrelseledamot i Stena AB, moderbolaget i Stenagruppen. När Jan kom till Stena Metall var det ett litet företag som under hans tid växte till en stor koncern med verksamhet i hela Norden. Jan avslutade sin tid som koncernchef med att sluka största konkurrenten i branschen. Verksamheten omfattar ett stort register när det gäller insamling, återvinning, bearbetning och handel i metaller, elektronik och returpapper. Jans dotter Katarina Carlstein är informatör vid Stena Metall och uppgiftslämnare i släktgrenen Salomon Ferdinand.
Mats Carlstein, son till SF, startade tidigt postorder försäljning som upphörde 1961. Övergick då till grosshandel med varor till svenska företag. Sonen Christer tog 1970 över företaget, och började då importera kläder. Företaget heter nu Carlsteins AB Klädgrossisten och ligger i Tosseryd. Säljer endast till företag och verksamheten växer kraftigt.
En rad medlemmar av släkten Carlstein har här och nu passerat revy, företagsamma herrar som i många fall inte drar sig för pionjärverksamhet. Och det finns åtskilliga andra som inte är nämnda, som bussbolag, stenhuggeri
och andra verksamheter. För att inte nämna IT-bransch och design, pionjärandan verkar göra sig gällande även i dessa nya branscher när man söker på internet.
Med verkställd dödsdom hade ingen av ovanstående rader blivit skrivna. Och författaren till raderna tänker på sin gode vän som var förespråkare av dödstraff. Så många goda idéer som skulle vara ogjorda om det omänskliga straffet funnits kvar in i vår tid.
Klanen Carlsteins anfäder Frans och Sara i Nedergården lämnades att leva sin sista tid i en backstuga i Gretlanda, inga barn hade tid för dem. Men de var inte bortglömda, sonsonen Tore Öjer lade en enkel gravsten över deras sista vilorum på Rångedala kyrkogård.