Införd essä i Borås tidning september 2005

Giftmord i Gingri

Nattligt drama i Äspered Östergården

Hemmansägare och resehandlare dog en plågsam död

Hustrun anhållen, misstänks ha arsenikförgiftat make

Dessa svarta rubriker kunde ha tryckts i BT om tidningen

funnits för 160 år sedan, anno 1845. Troligen var den

tidiga försommardagen vacker, för Anders Lorentsson

var sysselsatt med vårsådden på eftermiddagen före

denna ödesdigra natt. Under vintern hade han troligen

varit ute på handelsfärder, han var handelsdräng för en

handelsborgare i Ulricehamn.

Affärerna hade säkert gått bra de senaste åren, för Anders

hade köpt Äspered Östergården 6 år tidigare. Med hustru

och tre barn hade han flyttat från Risbro där han möjligen

varit mjölnare. Till kvarnen hörde också en liten gård, så

oftast var stället delat mellan en brukare av gården och en

mjölnare vid kvarnen.

Kvarnen var den värdefulla delen av stället och den

betraktades som en god investering av socknens

gårdfarihandlande bönder. Anders Lorentsson står också

som ägare till Risbro den sista tiden som familjen bor på

stället. Men Risbro bytte ofta ägare allt efter konjunkturerna

och var i långa tider bebott av gårdfarihandlare och

handelsdrängar.

Själv var Anders uppväxt i Gärdskulla i Gingri, en gård

som inte längre finns. Gärdskulla inkorporerades av

Bondarp i slutet av 1800-talet. Anders hustru Anna Cathrina

Andersdotter hade närmare till sin hemgård, som var Hukebacka,

eller Nygården som den numera heter. I Hukebacka huserade

vid samma tid Annas syster Inga Maja Andersdotter med

sin man Anders Andersson.

De båda svågrarna Anders i Hukebacka och Anders i Risbro

hade säkert sällskap på resorna till Ulricehamn där

de båda gjorde tjänst som handelsdrängar. För övrigt även

Anders Lorentsson bror Petter i Bredgården i Gingri som

också tjänstgjorde åt ulricehamnshandlare.

Äspered Östergården, där dramat mellan Anders och Anna

utspelades, var närmaste granngård med Stakaberg, som

också kallades Äspered Östergård. Det är därför oklart vilken

gård som avses eller var den låg.

Dagen efter den fasansfulla natten mellan den 14 och 15 maj,

spreds ryktet med blixtens hastighet över socknen och

kringliggande socknar, om den hemska nyheten om Anders

Lorentssons hastiga död. Rykten hade varit i svang över

bygden i ett par år om osämjan i gården och Annas otrohet.

Budet om dödsfallet gick till prästen i Borås dit Gingri då

kyrkligt hörde. Brev medskickades åter till Äspered för

vidare befordran till kronolänsman Ehrenqvist, vilket nyblivna

änkan Anna gömde undan i sin brudkista.

Därför fördröjdes utredningen om dödsfallet och tingsrättens

behandling av saken försenades. För tingssak blev det. Vid urtima

ting den 7 juni i Väby tingshus i Hällstad. Ett 40-tal sidor

tingsprotokoll handlar om det misstänkta mordet på Anders

Lorentsson och här följer historien i koncentrat.

Ett 10-tal vittnen hördes i utredningen och i tingsrätten. Alla var

samstämmiga om att Anders och Anna levde som hund och katt.

Inga barn hade heller blivit gjorda de senaste åren, yngste sonen

Per Gustav var 9 år när han blev faderlös. Men Anders beskrevs

som en foglig och timid person, och pigan Britta berättar "Att

husbonden i nyktert tillstånd alltid varit beskedlig och fridsam till

lynnet, men att få sådana dagar inträffat". Osämjan övergår i

våldsamma gräl de dagar som Anders "är begifven på dryckeskap"

och han beskyller Anna för otrohet. Anna kallar sin man "horehund",

den tidens vanligaste skällsord.

Sven  Persson i Stakaberg berättar att Anders "omtalat det han vid

ett tillfälle nästliden höst påträffat sin hustru och dräng Bengt Peter

Johansson i en hölada under det de plägade köttsligt umgänge med

varandra". Bengt var dräng på gården och ett annat vittne påstod att

Anna vid ett annat tillfälle - trots att Anders "förbehållit henne det

otillbörliga däri" - gått till Borås för att hämta hem drängen till

Äspered sedan Anders och drängen varit till Göteborg i affärer.   

Dagen före den ödesdigra dagen var Anders sängliggande hela

förmiddagen i "convullsioner". Maja Persdotter i Kröckling

berättar: "att hon var tillstädes och såg Anders överväldigad av

convullsiva ryckningar, sparkade och bet ihop käkarna så hårt

att tungan sårades, varav mycket blod flödade".

Anders piggnade till efter middagsmålet

och gick ut på gärdet för att fortsätta vårsådden. Dagen därpå låg

han kvar i sängen hela dagen och klagade över håll i bröstet och

gikt i benen. I kvällningen bad han hustrun om botemedel mot

plågorna. Anna lagade till orsten och kristallglas som Anders

sköljde ned med 3 supar brännvin. Ett högst betänkligt recept för

i rätten erkända Anna att kristallglaset var foten till ett trasigt

brännvinsglas. Orstenen och glaset hade krossats, inslaget i ett

papper, på en sten ute på gården. Det som kallades kristallglas

skulle egentligen vara "malet mariaglas" och kallades "glasgalla"

bland allmogen.

Anna gick ut i ladugården för att se till kreaturen och när hon

kom in igen låg Anders i svåra plågor och kräkningar. Sven

Persson i Stakaberg kom på besök vid 8-tiden och han vittnar

i rätten: "att Anders sagt att hustrun givit honom något som han

inte visste vad det var" och Sven tillade "att Anders hade

ovanligt svåra kräkningar med uppkastning".  Så fortsatte det

fram till kl 11 på kvällen då Anders ville ha en sup som

han inte fick. Pigan gav honom istället vatten och mjölk.

Kl ½12 blir drängen skickad till närmaste grannen

Petter Andersson som berättar: "vid pass ½12 på natten mellan

den 14 och 15 blev jag väckt av dräng Bengt Petter Jonasson, som

bad mig komma in, emedan han fruktade att husbonden skulle dö.

Jag följde med drängen och fann ljus upptänt samt Anders

Lorentsson liggande tyst och stilla samt efter en stund avlida,

och att hustrun då visat sig bedrövad".

Vid urtima tinget med Ås härads tingsrätt vitsordar de flesta

vittnena att de båda makarna ständigt hotat varandra med stryk och

arsenikförgiftning. Drängen Bengt hade hört Anna säga: "det vår

herre ville taga mannen bort" och att Anders yttrade på kvällen den 14:

"hustrun givit honom in för håll, men att han trodde det vara hans

bara död." Flera vittnen berättar att Anders ständigt var ängslig

över att äta Annas tillagade mat för risken att bli förgiftad.

Åklagaren kronolänsman Ehrenqvist tar fasta på beskyllningarna

om arsenikförgiftning och grundar därför sina misstankar mot

den häktade änkan Anna Andersdotter på just bruket av arsenik.

Anna erkänner köp av arsenik för att döda råttor. Det smusslas med

arsenik på gården i Äspered, Anders påståtts haft arsenik i sängen,

vittnen framträder och anger personer som sålt arsenik till Anna och

så vidare. Omständigheterna kring denna del i målet är röriga och

motsägande och inte möjliga att redovisa i ett kort referat.

Men läkarens slutsats efter sin obduktion var fullständigt glasklar:

"Attest

På grund af de vid förestående undersökningar gjorde iakttagelser

sluter jag, att Anders Lorentsson ljutit döden genom förgiftning

med arsenik. Hvilket jag icke allenast på min aflagde embetsed

intygar, utan och med denna min odeliga förpligtelse så samt

mig Gud hjelpe till lif och själ bekräftar.

Ut Supra             S Holmlund"

I rättegången framträder den åtalade Anna Andersdotter sturskt

och kavat och tar inte gärna tillbaks sina påståenden även om hon blir

överbevisad. Rättegångsreferatet upplyser också att hon förefaller

"vara kall och lämnar beräknande svar".

Målet kommer åter upp den 25 juni 1845 för avgörande. Under tiden,

från föregående tingsförhandling, har Anna suttit häktad och inspärrad

i häradsfängelset och utsatts för förmaningar från prästerskapet att

erkänna sitt brott. Någon bekännelse kom inte heller under rättegångsdagen.

Åklagarens bevisning höll inte riktigt hela vägen och han måste medge,

som det hette på den tiden, "lämna saken åt framtiden". Men han kunde

inte låta bli att förorda "att svaranden måtte insättas i ett strängare fängelse

för att därigenom förmås till bekännelse av sitt brott" Anna Andersdotter

dömdes till böter för olovligt innehav av arsenik.

Mål av det här slaget måste hänskjutas till hovrätten för slutligt avgörande.

Men Anna fick behålla huvudet även i hovrätten, för året efter bor hon med

de två yngre barnen i Östergårdens undantag. Äldste sonen Johan August

försvinner utom socknen till någon drängplats. Yngste sonen Per Gustav

flyttar längre fram i tiden till Mölarp i Fristad där han gifter sig. Dottern

Anna Charlotta bor med modern i torpet Gatan i Äspered ända fram på

1890-talet och Anna Cathrina Andersdotter dör 1890, 83 år gammal.

Huruvida det inträffade karlsällskap på torpet förmäler inte historien, Anna gifte

i varje fall inte om sig. Till hennes försörjning bidrog under 1860-talet en

inackordering, ett barnhusbarn från Stockholm.

Fram tonar bilden av en stursk och kraftfull kvinna, samma intryck ger hennes

syster Inga Maja, bondmora i Hukebacka (Nygården). Hon blir också änka

i unga år, blott 33 år gammal och gifter inte heller om sig. Med minderåriga

barn bygger hon under sitt första änkeår en ny mangårdsbyggnad på gården,

kanske med den avlidne mannens handelsprovisioner från Ulricehamn.

Inga Maja blev änka ett år innan Anna hamnade i samma belägenhet.

Vilket, enligt Maja Johansdotter i Bollås då kommenterades av Anna med:

"Det vore gott jag vore så lycklig som Inga Maja och vore av med min man".

Historien med Anders och Anna i Äspered Östergården visar, att

livsstilen som resehandlande bonde, utsatte hela familjen för svåra

prövningar. Kanske gott om kontanter efter hemkomsten från

resorna utgör frestelser att "supa till". En hemmavarande hustru

som hade ansvar för barnen, tjänstefolket och djuren i ladugården.

En rask och stark man i drängkammaren under månader av

avhållsamhet kunde vara en frestelse trots omgivningens kontroll.

Snedstegen på resorna var inte lika kontrollerbara och därför

var resandet i sig en lockelse för många resehandlare och städerna

var därför särskilt spännande resmål.

Fullständigt protokoll i målet under Ås härads tingsrätt 1845