Införd essä i Borås Tidning 18 feb 2006
Illdåd i Rångedala i nytt ljus
Forskning i domböcker kastar förklarat ljus
över dramatisk 1800-tals händelse i Rångedala
Handlarna som blev ovänner
De var på resa från Värmland hem till sina hemman i Ås härad.
Dryga 8 dagar skulle resan ta och resvägen gick över Dalboslätten,
till Vänersborg och vidare genom Västergötland till hemgårdarna
i Rångedala.
Men en av dem skulle aldrig komma att visa sig levande
igen i hemmets lugna vrå.
De hade varit på gemensam handelsresa till Jösse härad och
hade knallat runt i Gunnarstorp socken ett par mil från Arvika.
Sven Svensson i Stora Ormåsa ägde hästen de åkte efter, men
Jan Jansson var fattig undantagsman i Bredared Smedsgården
och fick skjuts hem från Värmland av Sven.
Det var vår i luften och flyttfåglarna spelade för de båda
handelsmännen som i flera år rest tillsammans utan osämja.
Jan, som var 53 år, hade efterträtt sin far i Bredared Smedsgården
som ligger i det öppna landskapet på den breda slätten på gränsen
mellan Rångedala och Toarps socknar. Han hade rest i över
30 år till sin handelsort i Arvikatrakten.
Men till den här vinterresan hade han inte fått borga för några
varor därför att han hade för stora utestående fordringar. Han
gick därför för fot hela vägen till Värmland, och utan att
medföra några varor, för att driva in gamla fordringar på sin
handelsort.
Sven däremot hade kört upp ett helt hästlass med varor till
samma handelsdistrikt i Jösse härad. Han hade borgat egna
varor men sålde även för Asmund Persson i Sundholmen
i Äspered.
Under hemresan börjar grälet på knallekärran med att Jan är
otålig över att han fått vänta i tre veckor på att Sven skulle
sälja slut på Asmunds handelslager. Medan Sven anklagar
Jan för hans i Värmland inköpta vävnader, som han tänker
ta med hem för att senare sälja. Sven vill vara delaktig i
Jans affär och bråkar dessutom med Jan om betalning för
hästfoder.
Men det som verkligen ligger och gror under den relativt
lugna ytan är Svens snikenhet efter den ganska stora kassa
som Jan bär på sig. För hemma i Ormåsa är ekonomin kärv
och Svens far är inte längre betrodd borga ut varor till sonen.
Dåliga handelstider
Året var 1820 och det hade varit riktigt dåliga tider för handlarna
på 1810-talet. Handelsresorna genomfördes ofta i bolagsform
och de senaste åren pågick processerna om förlusttyngda resor
i tingsrätten i åratal. Ibland var affärerna så invecklade att transaktionerna
inte kunde utredas.
I detta läge befann sig familjen på Stora Ormåsa i början av 1820-talet.
Sven Svensson var äldste son till Sven Hansson, som genom gårdfarihandeln
blivit välbeställd och flyttat från mindre omständigheter i Varnum
socken till den högt belägna gården Ormåsa. Med vacker utsikt
mot Rångedala kyrka och strax norr därom ligger gården Klämmestorp.
Familjen kom att tvingas från Ormåsa för att i ett senare skede hamna
på ett torp under Klämmestorp.
De första åren på 1800-talet var Sven Hansson en betrodd karl,
Det var till personer med hans goda ekonomi man vände sig med
förmyndaruppdrag och liknande. Men 1810 upphör Sven plötsligt
att ta på sig förmyndaruppdrag. Det året får han tillsammans
med Daniel Persson i Bräckås i Gingri en stämning på
halsen i ett förmyndarmål i Brämhult. Det blir den unge riksdagsmannen
och sonen till Daniel Persson, Andreas Danielsson, som är hemma
på ledighet från riksdagen, som får medla i tvisten och det blir förlikning.
Antagligen kommer inte förmyndarna helt skadelösa ur det målet.
Sven Hansson har sina gårdfarihandlar resor i första hand i bolag med
Anders Olofsson Carlberg i Klämmestorp – som en tid varit handelsborgare
i Ulricehamn – och Gustaf Svensson i Eskilsryd i Brämhult.
Sven blir alltmer ansatt av sina kreditorer, dessa är allmogehandlare
i och omkring Rångedala, handelsmän i Borås och förläggare i Mark.
Gemensamt har även de tre bolagsmännen borgat varor för stora belopp
och det tar flera år i tingsrätten att reda ut affärerna dem emellan.
Sven Hansson är på obestånd när sonen Sven 1819 skickas till Carlberg
i Klämmestorp för att låna pengar. Men fadern är inte betrodd så Sven
får låna pengarna på villkor att själv skriva under lånehandlingen.
Några år in på 1820-talet är även Carlberg på obestånd och flyttar bort
från Klämmestorp. I hans ställe flyttar Sven Hansson med sin familj in i
den tomma gården. Men det har sannolikt inget med deras gemensamma
affärer att göra, utan snarare för att Sven Hansson är i ännu värre knipa
uppe på sitt vackert belägna Ormåsa. Kort efter flytten till Klämmestorp
är både Sven och hans hustru döda och sterbhuset lämnar då in konkursansökan.
De flesta barnen har vid det laget bildat egna familjer och alla sönerna är
gårdfarihandlare eller handelsdrängar.
Till slut är det endast Sven Svensson – som gift sig och fått 2 barn –
som blir kvar som torpare under Klämmestorp.
Rövaren från Klämmestorp
Under Svens tid som torpare i Klämmestorp finns ytterligare
två torpare som är döpta till Sven. Därför blir i flera fall
fel person utpekad som mördare i Hökerum år 1830.
Det är nämligen Sven Svensson från Ormåsa som återigen
figurerar i denna mycket omtalade händelse.
Från Tidavads socken mellan Skövde och Mariestad finns en
uppteckning om att man skrämde barn med Klämma-Sven.
En utflyttad rångedalabo skulle ha berättat att en rövare härjade
på trakten. Andra uppteckningar av släktingar i trakten
förminskar händelserna i Hökerum till stölden av en säck potatis.
Knivmordet i Hökerum
På morgonen den 24 oktober 1830 vaknar bygden i Ving och Rångedala
upp till den stora nyheten om ett illdåd har begåtts på Hökerums gård,
eller slott som det också kallades. Där residerade militärsläkten Oxehufvud,
och det var överjägmästaren Tönne Oxehufvud som blev offret.
Händelserna den här oktobernatten är grundligt refererade i åtskilliga
tidningsartiklar och i boken ”Södra Ving, en sockenbeskrivning”.
så här följer en mycket kortfattad resumé: Tönne Oxehufvud var en
60-årig ogift enstöring som ansågs originell av ortsbefolkningen.
En berättelse om honom handlar om en sockenstämma i kyrkan då han
satte sig på altaret. Prästen gick då fram till Oxehufvud och lade handen
på axeln och påminde: ”Ned min herre, den tid är förbi då man offrade
oxar på Herrens altare”.
Sven Svensson hade hört talas om Oxehufvuds egenhet att gå omkring med stora
penningsummor och hade under flera veckor strukit omkring i bygden och
planerat ett tillslag. För att avleda uppmärksamheten från Hökerum tände
Sven på Säby gård på andra sidan Mogden. Men elden tog sig inte genast
och inbrottet uppsköts ett par dagar medan Sven vandrade runt i stugorna
och även hann med en sväng in till Ulricehamn.
Den 23 oktober på kvällen kommer han in i stugan på torpet Svedjan under
Tissås, själ en kniv när han går därifrån och lägger sig att sova en stund i en
lada vid Hökerum. När det är tyst och lugnt på gården kliver Sven in genom den
olåsta dörren till huvudbyggnaden på Hökerum och råkar i mörkret välta en
säng som står i förstugan. Oxehufvud vaknar, rusar ut i förstugan och möts av
ett knivhugg i magen. En våldsam brottningsmatch mellan två storväxta karlar följer
och när matchen är över ligger Oxhufvud badande i sitt blod efter 17 knivstygn.
Folket på gården vaknar av ropen och oväsendet och rusar till men vågar inte
ta sig in i huset, de tror att ett helt rövargäng befinner sig därinne. Större delen
av Vings by kommer på fötter och man ställer ut vakter vid broarna över kanalerna
runt huvudbyggnaden. Under tiden samlar Sven ihop värdesaker i ett lakan,
hoppar ut genom ett fönster och lyckas smyga sig ned till sjön. Folket i trädgården
hör plasket av årorna när Sven ror bort över sjön.
Sedan vandrar han genom natten mot Rångedala och gömmer bytet i skogen vid
Skabo i Varnum. Tre plånböcker ingick i rovet men var tomma på sedlar, talet i bygden
om Oxehufvuds välfyllda penningpungar var helt felaktigt.
Under tiden går bud till vice länsman Ekblom, som bor i Falskog. Han ger sig ut på vägarna mot Hökerum tillsammans med kronorättaren Lars Andersson i Gravryd och det var de båda som mötte Sven Svensson och anhöll honom. Det var inte länsman Ehrenkvist och medhjälpare till honom som tog fast Sven, vilket påstås i alla andra uppteckningar. Ehrenkvist genomförde inte ens utredningen om mordet i Hökerum.
Rättegångarna
Sven Svensson kommer gående med lera i stövlarna och blodiga kläder längs vägen till Falskog, när han upptäcks av kronorättaren Lars Andersson, som pekar ut honom för länsman Ekblom. Sven anhålls på stället och forslas till Hökerum där han konfronterad
med liket efter Oxehufvud finner för gott att erkänna. Det 10 år gamla mordet på Jan Jansson blir efter hårda förhör också erkänt.
Comministern i Rångedala skriver till Ås härads tingsrätt:
”Memorial til domarembetet uti Åhs härad.
Den 4:de innevarande månad kl 2 vid eftermiddagen
fanns en man af Rångedala socken, Jan Jansson
i Bredared Smeagården vid vägen mellan Falskog och
Gretlanda byar hängande uti en ekegren; likväl på det
sätt at han satt på marken med rep om halsen, död,
söndrig i ansiktet, benkläderna uprifne och skiortan
blodig. Ställningen synes misstänkt hvarföre anhålles
dels om kroppens besigtning uti Smeagården, dels och af
ransakning vid domstolen öfver händelsen.
Mada Storegård d 5 maj 1820
Nils Wennerdahl
comminister ”.
Nu påbörjas en rättsprocess som pågår i 3 år fram till hösttinget den 7 november 1823.
Men redan den 13 maj, vid pågående sommarting, tas målet upp i en första omgång,
och fortsätter en andra rättegångsdag den 27 maj. Rader av vittnen från fyra socknar, Fristad, Gingri, Rångedala och Äspered kallas till tingshuset i Väby i Hällstad.
Sven Svensson reste i sällskap med en grupp gårdfarihandlare
från Äspereds socken till Gunnarsjö socken i Jösse härad i västra Värmland.
Men Jan Jansson fick gå hela vägen för han ägde ingen häst
och hade inga handelsvaror med sig. Däremot en bok innehållande fordringar
om 2-3000 daler som han tänkte driva in. Möjligen hade han så stora
utestående fordringar att han inte var betrodd att borga ett nytt handelslager.
Jan beskrivs som en tyst och stillsam person som blivit bedragen av sina
gäldenärer, men ändå aldrig beklagade sig. Han verkar ha varit alldeles för beskedlig
för att kunna göra sig gällande som resehandlare. Anders Hagelin i Bredareds by
konstaterar att Jans hushåll skulle vara i bättre omständigheter om han kunde
driva in sina fordringar.
Den 2 maj hade man anlänt till Fristad och affärerna dem emellan blev
kvittade efter en del bråk. Klockan var 11 på kvällen när Gingri kyrka
skulle passeras, så de begärde husrum i Bosgården. De fick bäddat åt sig
på köksgolvet, men Sven vägrade ligga intill Jan, som fick ligga på en
bänk istället. Sven påstod att Jan hade ohyra i kläderna, men det hindrade
inte att de brottades på skoj när de vaknat på morgonen.
Jan hade fått åka hela vägen från Värmland på Svens kärra och de fortsatte
nu den sista biten hem till Rångedala. De stannade till i Gretlanda för att
visa en häst som någon i sällskapet hade köpt i Bosgården. Sven och Jan
skiljs från övriga sällskapet och fortsätter ensamma mot Falskog.
Därför finns inga vittnen till den närmaste timmens händelser och det är
Sven som berättar: ”Att jag blev skitnödig och gick av vägen in i skogen.
Jan tog då tömmarna och fortsatte vägen fram. Jag gick sedan ifatt
ekipaget, men då hade Jan kört förbi avtagsvägen fram till Ormåsa,
och jag vände hästen. Jan steg då av kärran och gick lite vid sidan av
vägen, han skulle göra samma förrättning som jag”.
Sven framför sin berättelse harklande och stammande, skriver tingsnotarien
om vittnesmålet när det relateras i tingsrätten.
En piga råkar komma förbi på vägen när Sven
står ensam vid sin kärra. Hon vittnar i rätten att Sven var
blodig på kläderna, men han skyller på att han blödde näsblod
när de for från Gretlanda.
Det blir Johannes Carlsson i Ekeslunda – som ligger i närheten
av Gretlanda – som finner Jan Jansson sittande under en ek
12-
och Falskog. Han satt på en liten tuva med ett svinhårsrep om halsen
och på bara rumpan med neddragna byxor och med blodig skjorta
och blodig i ansiktet. Johannes springer till Olof Håkansson i Falskog
och gemensamt uppsöker de komminister Wennerdahl som bor alldeles
lägligt i närheten i Mada.
Annika Eriksdotter i Östergården berättar att Svens
yngre syskon inte kan sova om nätterna och att deras mor gråter.
Svens far, Sven Hansson, är inkallad till rätten att vittna
och gubben, rörd till tårar, bedyrar att han förmanat
sonen till bekännelse ”svarade denne likväl med sin
vanligt nekande och bedjande om oskuld”.
För pigan Catharina Dahl i Ormåsa påstår Sven att han
själv överlämnat repet till Jan: ”Det var hans rep, jag
kunde inte neka honom”.
Catharina kommer också med det starkaste vittnesmålet
mot Sven och berättar att Sven blötlägger och tvättar
blodiga ullstrumpor, och som rätten konstaterar: ”detta är
kvinnfolksgöra”.
Vid den fortsatta rättegången i april året efter får rättens
ledamöter och tingsmenigheten veta att Jösse härads
tingsrätt i Värmland är inkopplad i utredningen av mordfallet.
Under stora protester har deras länsman och hans betjäning
tvingats fara runt till Jan Janssons kunder i häradet, förhöra dem
och försöka reda ut Jans fordringar. I hans annotationsbok
var krumelurerna nästan omöjliga att läsa så den revisionen
inbringade endast 4 riksdaler.
En lång rad vittnen framträder och intygar att Jan och Sven
varit mycket goda vänner varhelst de visat sig i Jössebygden.
Natthärbärge tog de alltid tillsammans hos någon bonde i
kundkretsen. Alla de här vittnesmålen vittnar om hur väl folket
i bygden kände sina knallar från Västergötland och att handlarna
väl visste var de kunde få husrum om nätterna.
För att få in den stora utredningen från Värmland skjuts målet
upp ytterligare ett år till april 1822. Men utredningarna, både i Värmland
och hemma i Ås, har kört fast och tingsrätten drar sig inte för att
ytterligare en gång kalla in de minderåriga syskonen till Sven för
att få dem att försäga sig.
Systern Eva är sju år och tingsnotarien skriver: ”Eva tycktes vara
af blödigt sinnelag och kunde för gråt icke afgiva vidare hvad på den
henne framställde frågor”. Gossen Peter Svensson, som är 10 år,
”blev äfven förekallad samt uppmanad att upriktigt omtala alt hvad
han ägde sig bekant ang. Jan Janssons dödshändelse och utbrast Peter
Svensson härvid i en häftig gråt derunder han på fråga yttrade att
pigan Anna Eriksdotter för honom först berättat afledne Jan Janssons
dödshändelse”.
Modern, Britta Svensdotter, hävdar att orsaken till hennes gråtattacker
var sonens hemkomst som påmint henne om ”den fattiga belägenhet
hvaruti hon med de sine då befann, sedan flere utmätningar dem ågått
och att medvetandet häraf samt att de ej långt tillförne ägt förmögenhet”.
Äspereds- och Rångedalahandlarna brukade resa i sällskap till
Värmland och ända in i Norge på sina resor och det berättades
att Sven allmänt tilltalades Task-Erik av sina handlarkollegor.
Per Bengtsson i Äspered påstods ha hittat på öknamnet, men han
ville inte stå för det i rätten och berättar: ”Att han under hela resan
icke hört Jan Jansson, men väl de öfvrige resekamraterna tilltala
Sven under en sådan benämning”.
I protokollet är öknamnet utskrivet ”taskerik” så det är inte gott
att veta rätta uttalet eller den underliggande meningen med Svens öknamn.
Målet mot Sven Svensson kommer upp en sista gång vid hösttingen 1823.
Rätten finner att Sven uppträder halsstarrigt och kallt i anseende på
åtalet, att han inte låter sig beveka till bekännelse, ånger och försoning,
och så vidare utmålas han i rättssalen.
Förvånansvärt nog är Sven aldrig häktad under rättsprocessen.
Tingsrätten förefaller uppträda ”vördnadsfullt” genom att inte
pressa honom till bekännelse genom de mycket starka indicier
som vittnesmålen entydigt vittnar om.
Sven får reseförbud, men genom att han är på fri fot kan han styra
vittnesmålen från familjen hemma på gården, genom att lägga
mer eller mindre budkavle på familjmedlemmarna. Ganska snart
efter rättegångarna dör modern Brita Svensdotter i ”blodgång” vid
49 års ålder och Sven Hansson av ”kolik” vid 62 års ålder. Båda
i magsjukdomar som indikerar psykisk press och sorg över sonens
framfart mot Jan Jansson.
Dessutom verkar länsmännen ha varit sällsynt passiva. Protokollen
saknar helt notiser om att någon av dem besökt brottsplatsen.
Istället är ortsbefolkningen detektiver. Vittnesmålen talar om
avskrapad bark, avbrutna och blodbestänkta gärdsgårdsstörar
och hårstrån.
Domen
I brist på bevis frikänns Sven Svensson eller som det heter, saken ställs
på framtiden. Samtidigt kommer domen om Jan Janssons begravning.
Hans familj fick vänta i över tre år med att begrava sin make och far.
I väntan på kristlig begravning får kroppen grävas ned utanför
kyrkogårdsmuren – innan det blivit fastställt att det inte var frågan
om självmord.
Händelsen på vägen mellan Gretlanda och Falskog år 1820 fick sitt rättsliga
efterspel 10 år senare. Då kommer sanninen om mordet på Jan Jansson
till allmän kännedom. Sven Svensson berättar med egna ord: ”Att jag
på vägen med en sten slagit Jan Jansson emellan axlarna så att han
omkullfallit och att jag därefter sparkade Jan i ansiktet, då Jan Jansson
härvid avsvimmade och drog honom av vägen och hängde honom därstädes
i ett träd och mycket blod flöt från Jans näsa och mun och kom även
någon del på mina kläder”.
Men Sven kan inte förklara varför Jan funnits med nedknäppta byxor
medan kläderna i övrigt var i reda och vanligt tillstånd. Därefter påstår
Sven att han tog omkring 30 riksdaler banco ur Jans börs.
Motivet
Upprinnelsen till mordet på Jan Jansson är troligen en stigande irritation
gentemot Jan och grälen under hemresan. Hemkommen till Rångedala
beklagar sig Sven ”övar att Jan fuskar”. Jan förhåller sig till Svens vrede
som det heter: ”som han alltid plägade göra, tyst och stilla.”. Dessutom
hade Sven kort före värmlandsresan iklätt sig betalnings ansvaret
för ett lån från faderns gamle affärspartner Anders Carlberg, ett lån som det
fanns allt sämre utsikter att kunna betala efter de svaga vinsterna från handelsresorna.
Pär Pärsson i Mögsjö i Värmland kommer med ett intressant vittnesmål.
Han berättar att Sven Svensson till honom sagt: ”At när han
rigtigt blef ond på en menniska, kunde han slå ihjäl den”.
Tingsrätten uppehåller sig under rättegången ofta vid att Jan Jansson
återfanns med neddragna byxor och återkommer gång på gång till Sven
med den frågan. Under alla dessa rättegångsdagar vägrar Sven att svara
på frågan. Han kanske inte ens var medveten om efteråt att han hade haft
ett raseriutbrott och slängt en sten i ryggen på Jan där han satt på huk.
(för 200 år sedan var det fullt normalt att man gjorde naturbehov till
sällskapsnöje) När Sven skällde på Jan för att han körde iväg med hästen
kan man anta att Jan gjorde som brukade och vände ryggen till, blev nödig
drog ned byxorna. En raserireflex kan ha blivit följden och skulle mordet
hänt idag, skulle kvällstidningarna skrika ut: SKITMORD I RÅNGEDALA.
Eller lite mera seriöst uttryckt kan det ha varit fråga om ett impulsmord
utfört i vredesmod. Ett rånmord borde ha varit mera planerat, och
varför väntade Sven tills han var nästan hemma och riskera bli
igenkänd vid mordplatsen.
Vittnesmålen om Jans indrivna fordringar i Vermland är motstridiga,
vissa påstår att Jan varit mycket ledsen under resan ”för att han icke
fådt upp någre penningar”. Annat vittnesmål påstår att Jan fick in
relativt stor penningsumma. Vilken således var försvunnen efter mordet.
Utredningen om Ormåsa familjens ekonomiska omständigheter – och
flytten från gården något år senare – visar att familjen var utblottad.
Möjligen betalade Sven sina egna skulder med blodspengar.
Eftermälen
Möjligen kan det vara så att Jan Janssons i Bredareds ättlingar efter Jans
son Johannes än i dag lever med minnet av de dramatiska händelserna.
Johannes tar sig nämligen namnet Nyström när han något 10-tal år efter
mordet blir handelsdräng i Ulricehamn. Namnet lever vidare i släkten
och kan vara taget efter länsmannen Jan Nyström som var inkopplad i
utredningen om Jans handel i Jösse härad i Värmland.
I bygdens eftermälen till de bestialiska morden i Rångedala och Hökerum finns många berättelser om Klämma-Sven som saknas i domstolsprotokollen. En av myterna lyder som följer: ”Domaren frågade om inte Sven ångrade sina illgärningar: Det är bara två saker som jag ångrar. Det ena är att jag våldtog en flicka och band fast henne i en myrstack och det andra är att jag inte körde gaffeln i halsen på en gästgivare när han satt och åt”.
På något sätt slår ändå den utsagan huvudet på spiken. En rättsmedicinsk undersökning av idag skulle förmodligen fastslå att Sven Svensson var psykopat. Sannolikt hade han samma slags genförändring som någon procent av mänskligheten är utrustad med, nämligen total avsaknad av empati. Samma sorts genförändring som de flesta diktatorer och en del höga företagsledare anses vara försedda med.
35 år gammal var Sven Svensson när han miste livet på galgbacken vid
Nitta i Varnum.
Till minne av mordet låg under många år ett stenkummel – även kallat varp eller
offerkast – uppkastat på mordplatsen ovanför Falskog vid vägen till Gretlanda.
--
Tore Österhag
