Äntligen! Vill man utbrista vid genomläsningen av avhandlingen. Pia Lundqvist – fortsättningsvis nämnd med förnamnet – har rensat ut ordet ”knalle” ur vokabulären i sin forskning om bygdens gårdfarihandlare. Äntligen en seriös forskning och en omprövning av den tidigare synen på gårdfarihandeln, ofta betraktad som en marginell och kuriös företeelse.
Pia disputerade den 28 mars vid Göteborgs universitets historiska institution och avhandlingens budskap är att gårdfarihandeln spelade en betydelsefull roll och påverkade Sveriges industrialisering och konsumtionssamhällets framväxt. I tidigare forskning användes ibland ordet ”knalleriet” om handlarnas strapatsrika resor genom landet, detta vanvördiga uttryck slår Pia effektivt ihjäl.
På ett 60-tal av bokens 324 sidor avhandlar Pia gårdfarihandelns historia i tidigare forskning, litteratur, riksdagstryck med mera. I den delen har ett enastående arbete utförts vid genomgången av över 250 titlar litteratur och andra dokument. Den delen av avhandlingen är helt outstanding genom sin totala genomgång av all dokumentation som kan ha beröring med handeln i det gamla bondesamhället. En bättre och bredare sammanfattning i ämnet finns inte.
Sjuhäradsbygdens bönder ägnade sig tidigt åt handel med hemslöjdsalster och hade ända sedan medeltiden rest i handel till Bergslagen. Denna handel utvecklades med höga vederbörandes acceptans till ett privilegium och
efterhand utvidgas resandet till de flesta landskapen i Sverige samt till Norge och Finland. Privilegierna tolkades så småningom som rätt att även handla med fabrikstillverkade textilier.
Genom ett kungligt beslut 1776 fick alla de sju häraderna kring Borås gemensamma handelsprivilegier. Därigenom får handelsresorna från Sjuhäradsbygden ett starkt uppsving och det är ingen tillfällighet att Pia valt att forska om perioden 1790 – 1864. Det är den enda perioden som är så pass väl dokumenterad att det går att analysera fram ett bra forskningsresultat. Och även intressant ur den aspekten att perioden förmedlar övergången till industri- och konsumtionssamhället. I detta avsnitt av avhandlingen behandlas även de särskilda privilegier som utgjorde grunden för gårdfarihandlarnas och Boråsborgarnas särställning på marknaden. Samt de strider i riksdag, mellan parterna på marknaden och så vidare, som de särskilda marknadsrättigheterna medförde.
Från den allmänna översikten övergår avhandlingen till forskning på lokalplanet. För det ändamålet har Toarp och Länghem socknar i gårdfarihandelns kärnområde valts ut för detaljstudier. Toarp får snart slagsida i undersökningen därför att Toarp är så mycket bättre dokumenterad i skrifter och uppteckningar. Både Toarp och Länghem är stora gårdfarihandlarsocknar med väl utvecklade nätverk av gårdfarihandlarsläkter. Det kunde ha varit intressant att jämföra med en mindre professionell gårdfarihandlarsocken i utkanten av kärnområdet.
Fortsättningsvis recenseras Pias lokala forskning endast i Toarp. Förutom äldre skriftlig och annan dokumentation är gårdfarihandlarnas konkurser en utomordentlig fyndkälla att ösa ur. Antalet konkurser ökar markant i slutet av 1820-talet och det stora antalet konkurser under kommande årtionden markerar slutet på gårdfarieran.
Studier i 17 gårdfarihandlares konkurser – ej publicerad i avhandlingen - ger kunskaper om handelsorter, varusortiment etc. Studien visar att 11 av dessa handlare i genomsnitt hade 50% av sin handel etablerad i städer, företrädesvis upp genom Östergötland mot Mälardalen. Toarpshandlarna var oerhört dominanta med handelsresor till Stockholm, vilket fullständigt slår hål på den gamla myten om ”knallarna som knallade mellan gårdarna i bygderna”
Bland urvalet av de 17 konkurserna finns både rika och fattiga gårdfarihandlare. Men det är ett problem att bland de 120-talet konkurserna i Toarp under undersökningsperioden är olycksfåglarna i klar majoritet. Handlare som hade ordning på affärerna finns inte med i materialet i samma utsträckning. I en av de fem rikaste och mest framgångsrika gårdfarihandlarsläkterna finns inte en enda konkurs registrerad och därför nämns en medlem av släkten endast i förbigående i avhandlingen. Släkten ifråga är ”Lindåssläkten” bl a med släktnamnet Lindström, en allvarlig och frireligiös släkt som sedan 1600-talet och fortfarande bebor Lindås i södra Toarp. Efter gårdfarihandelstiden blev de industrialister och en gren av släkten driver i Målsryd Eton Fashion och Eton System. Båda företagen med internationell försäljning, det senare exporterar 97% av sin produktion av materialhanteringssystem inom textilindustrin.
I endast 2 av de 17 beskrivna konkurserna var obestånden utsocknes ifrån, den ene dessutom svårt kriminell. I omkring 20% av de 120-talet konkurserna var gäldenärerna eller deras fäder utsocknes ifrån. Denna relativt stora andel konkurser har inte fått sin rättmätiga plats i undersökningen. Konsekvensen blir att beskrivningen av NÄTVERKET av gårdfarihandlare som skyddar varandra i dåliga konjunkturer blir ofullständig. De till Toarp inflyttade är inte lika delaktiga i nätverket och saknar den interna lånemarknaden. Men inte ens närmaste släkt skyddar alltid, den rike Hans Nellson i Borås hade 2 bröder som gick i konkurs och Hans var den förste att kräva betalning av sina bröder.
Som stora leverantörer till kramhandlare och hantverkare i städerna, speciellt Stockholm, är möjligen toarpshandlarna mera utsatta för konjunkturer och handelsrisker genom kundernas konkurser. Ett sådant exempel är bröderna Per och Lars Larssons i Germundared konkurs 1814 som hade för den tiden enorma proportioner.
Spelet mellan sjuhäradshandlarna och deras ”kollegor” i städerna är inte utförligt undersökt i avhandlingen.
I kapitlet Finansiering och krediter redogörs utförligt gårdfarihandlarnas finansiering av sina handelsresor, till största delen genom utborgning av varor från handlare i Borås och förläggare i Mark. I Toarp fanns också anmärkningsvärt stora kapitalresurser på hemmaplan som lånades handlarna emellan. Bör påpekas att förvaltningen av förmyndarmedel också var en stor tillgång, speciellt i Toarp. Som dock vållade stor oro vid konkurser.
Pia nämner Hans Nellson ”Rike Nellson” i Borås och Sven Thorell på Hökerum, båda bördiga från Toarp, som stora finansiärer. Det är helt riktigt, men kanske inte riktigt på det sätt som Pia beskriver saken. Hans Nelsson, ofta benämnd som ”grosshandlare”, borgade förvisso ut stora mängder varor på kredit. Men han var känd för att helst lämna kontantlån till högreståndspersoner, men riskerade inte gärna samma slags lån till gårdfarihandlare.
Samma förhållande torde gälla Sven Thorell med den skillnaden att han hade allt kapital bundet i Hökerums Gård med underliggande gårdar i Vings kyrkby och knappast lånade ut kontantmedel. Efter Thorells död 1852 var dödsboet på obestånd och undvek med knapp nöd konkurs.
Avhandlingen kommer in på smuggeltrafiken som en av anledningarna till skapandet av de stora förmögenheterna. Detta kan vara en underskattning, det kan finnas indirekta bevis för att smuggeltrafiken var mer omfattande än vad forskningen hittills kunnat visa.
I kapitlet om kulturell identitet lyfter Pia fram ett tidigare inte så känt förhållande. Nämligen att Toarpsborna var särskilt konservativa i vissa avseenden, exempelvis namngivningen av barnen. Den var så koncentrerad till ett litet antal mansnamn, att om det fanns flera överlevande pojkar i familjen, kunde 2 söner dela på samma dopnamn.
Befolkningen i Sjuhäradsbygden anses ”omodern” trots sina livliga kontakter ned övriga Sverige. Det framskymtar dock trots eller därigenom en stark självmedvetenhet hos gårdfarihandlarna som grupp. Mot slutet av den undersökta perioden tar detta sig uttryck i handlarnas byggande på 1840- och 50-talen av stora moderna hus. Frågan är dock om inte Kinds härad överglänser socknarna i södra Ås härad ifråga om ”skrytbyggen”.
Omdömet om de lokalt anknutna kapitlen i avhandlingen är att textgenomgången i skrivna källor håller hög klass. Dock på bekostnad av den egna forskningen om gårdfarihandlarna på lokal nivå som inte är lika omfattande. Exempelvis går det inte att lita på amatörforskarna i alla avseenden. Boger har gått fram med en slö lie i passlängderna och huggit en bit här och en bit där, hans kortregister är ofullständigt.
Slutomdömet om hela avhandlingen blir därför att för en eventuell framtida professur i gårdfarihandelns historia krävs mer lokal empirisk detaljforskning. Gårdfarihandeln var så viktig för omvandlingen av bondesamhället till industri- och konsumtionssamhället att den är värd sin egen professur.
Väldigt positivt är också att avhandlingen är skriven på ett mycket enkelt och lättillgängligt språk. Därför kan vem som helst ha behållning av att läsa ”Marknad på väg”. Läs den som en vanlig bok och inte som en akademisk avhandling. De flesta innevånare i Sjuhäradsbygden har någon rot bland gårdfarihandlarna. Dina förfäder har fått en historisk upprättelse.
”Marknad på väg” kan köpas på Textilmuseet i Borås eller beställas via: pia.lundqvist@history.gu.se och tel 031-929239. Boken kostar 200 kr.