I domböckerna kallas de för handelsbetjänter, i kyrkboken står det gfh, som betyder gårdfarihandlare. Det är 1900-talets s k ”knalleforskare” som använder det förnedrande ordet ”knalle” om gångna århundradens resehandlare. Knalle är en förskönande benämning på de nasare som var den nedlagda gårdfarihandelns eftersläntrare.
Den här berättelsen handlar om en gårdfarihandlarfamiljs – som var resehandlare i städer – uppgång och fall vid mitten av 1800-talets brytningstid. Då deras huvudförläggare började bygga upp textilindustrin.
För förståelse av vilka penningbelopp som var i omlopp är riksdaler riksgälds omräknat till dagens kronor efter kursen 25 riksdaler riksgäld för 1 ko år 1840=1rd motsvarar 500 kr år 2006, ungefär samma omräkningstal kan användas för textil.
Resa till tinget
En morgon i januari månad 1840 råder en viss uppståndelse vid frukostbordet i Rättaregården i Kinna . Husbonden befaller kördrängen att sela på ”Gulingen”, låt oss kalla hästen så, för det var en norsk fjording som var stallets uthålligaste häst. Dräng och husbonde skulle iväg på en fyradagars resa.
Husbonden var ingen mindre än Sven Eriksson, storförläggaren i Kinna, nu snart 40 år och redan känd av de flesta i Sverige som hade med handel i textil att göra. ”Vi ska upp till Ås härad”, meddelade Eriksson kärvt när han svept om sig pälsverken i skrindan. Vanligtvis kör Eriksson ensam med sin gula travare upp till sin fabrik i Rydboholm, dit han far minst en gång i veckan. Nu förstår drängen att det är något särskilt å färde.
”Dä ä Berglunds i Rångedala” förtydligade Eriksson på drängens frågande min. Drängen drog sig då till minnes ett uppträde före jul då bröderna kommit till Kinna för redovisning av förra årets höstresa. ”I har inga varor att hämta till vinterresan”, var Erikssons besked när bokhållare Bökman informerade om brödernas stora handelsskulder.
Skrindan med 1840-talets främste textilentreprenör i Sverige svänger in till fabriken i Rydboholm lagom till middagsrasten. Drängen och hästen får en stunds eftermiddagsvila, medan Eriksson dryftar affärer med driftsledningen vid fabriken. Som just startat upp efter jul- och nyårsuppehållet. Verksamheten har gått strålande under det gångna året och Eriksson kan ännu inte skönja orosmolnen som snart skall torna upp sig från Göteborgshållet. Hälftenägaren och kompanjonen Francke är sjuk och hela anläggningen i Rydboholm gungar i sina grundvalar längre fram under året.
Gulingen travar vidare in mot Borås frampå kvällskvisten där övernattning sker hos färgerifabrikören Hedenlund. Hos Hedenlund färgas stora mängder bomullsgarn som vävs till tyger i Rydboholm och hos hemväverskorna i Kinna. Och det blir ett sölande med gökar och toddyknappar innanför västen, som det brukas när affärsmän träffades på den tiden. För Sven Eriksson var dryckessederna en plåga och han drar sig med tiden till de andliga rörelser som sedan gammalt hade ett centrum i Örby och Kinna.
Hedenlund och Eriksson hade gemensamma intressen att bevaka i bröderna Berglunds konkurs. Så tidigt på morgonen den 4 januari bär det av till Rångedala by där Per och Johan Berglund tar emot i Frändegården. ”Hur i helvete kan I förlora så mycket pengar på så kort tid” skulle nog Eriksson kunnat säga när han steg in i stugan.
Men så utlät han sig nog inte, för han var härdad som förläggare och inte särskilt hetlevrad. Och hade förlorat stora summor på Berglunds affärer två år tidigare.
Men hade Eriksson kommit till Frändegården på sommaren och sett de vanskötta gärdena, eller tittat in i ladugården och sett de tomma båsen, hade han nog varit mera försiktig med att borga ut vävnad till Berglunds.
De båda bröderna hade socknens mest vanskötta gårdar, emedan de reste till sina handelsorter i Svealand i stort sett under hela året.
Vid midsommartiden 1837 hade br. Berglund tillsammans med en mängd andra handlare hållit illegal marknad vid Porla brunn, som ligger i närheten av Laxå i Närke. Hälsobrunnar var på den tiden mycket anlitade och sommartid mycket välbesökta marknadsplatser.
Kanske tålde inte handelsmännen från städerna i Mälardalen konkurrensen från västgötarna, för 3 höga tulltjänstemän från generaltullstyrelsen infann sig vid Porla brunn på själva midsommardagen. Omgående fick de 8 handelsdrängarna från Borås och Ulricehamn sina handelslager tagna i beslag och av rådhusrätten i Askersund ”anhållna” - som det hette – registrerade och värderade. Totalt värderades hela varulagret till 3 918 riksdaler rgs eller omräknat i nutida mynt till 2 milj kronor. Förteckningen finns utskriven på 20 sidor i protokollsboken.
De 8 handelsmännen från Västergötland var tämligen säkra på att beslaget skulle upphävas – tullarna rörde inget av de övriga 20-talet handlarnas varulager vid marknaden i Porla – och synes ha rest ganska obekymrade till Askersund och domstolsförhandlingar i augusti samma år. I så fall hade de missräknat sig på rådhusrätten i Askersund för protokollen vimlar av mål där tullpersonal stämmer in kringresande handlare i parti och minut. Det var framförallt till Sverige insmugglade vävda tyger, som tullarna var på jakt efter. Endast några mindre stuvar av så kallat ”lurendrejerigods” hittades bland tygpackarna på västgötarnas kärror.
Det hjälper inte att man hade med sig den i handels lagarna och kringföringshandeln förfarne och förslagne Anders Leijon, stadsnotarie vid magistraten i Borås. Man var övertygade om att beslaget var rena stölden och rättegången i Askersund kostade västgötahandlarna minst 120 000 kr inräknat ombudets arvode och en böneskrift till kungen.
Genom att markand hållits vid Porla brunn under de senaste 20 åren, men inte är i föreskriven ordning utsatt och kungjord, förklarar domstolen att det är en så kallad frimarknad, som inte är tillåten enligt en förordning från 1788. I sådant fall anser rådhusrätten att 1822 års förordning skall gälla, vilken förbjuder handelsborgare och deras betjänter från Ulricehamn och Borås (men inga andra orter) att idka ”gårdfarihandel” på ”illegala” marknadsplatser.
Genom denna förordning blev våra handlare från Västergötland fällda, medan deras konkurrenter på marknaden gick fria. Våra handlare menade att de aldrig idkat gårdfarihandel och borde haft rätt att sälja på marknaden i Porla på lika villkor som alla andra tillresta handlare. En tredje olycksbroder på Närkeresan var Gabriel Andersson i Gingri, även han i konkurs men också död strax efter närkeresan. Han var svåger med den misstänkt arsenikförgiftade Anders Lorentsson i Äspered Östergården, berättad om i ”Den fasansfulla natten”
De tre höga tulltjänstemännen delar beslaget i 50/50 med staten och för sina andelar av rovet skulle tullarna kunna köpa var sin liten gård för pengarna sedan varulagret är sålt. Handlarnas lager verkar också vara värderat i underkant. Bröderna Berglunds varor värderas till omkring 230 000 kr medan de själva uppger i rådhusrätten i Borås att beslaget för deras del var värt 4 gånger så mycket.
Hela sommarens och höstens handel var nu förstörd och efterföljande vinters handelsresa blev tydligen en katastrof. Den 5 maj 1838 lämnar br Berglund in konkursansökan till Borås rådhusrätt, bröderna var skrivna som handelsbetjänter i Borås. Tillgångarna i konkursen var blott en tredjedel av skulderna, de senare 15 milj kronor i omräknad kurs. Största enskilda fordran ägde Sven Eriksson i Kinna som levererat textilvaror för 3 miljoner. Då konkursen löstes genom ackord, blev alltså Erikssons förlust omkring 2 milj kronor.
Per Berglund förde på den här resan varor i O Kollbergs och Johan i C C Hallins namn, båda handlare i Borås.
Att bröderna som handelsbetjänter kallar sin handelsborgare för husbonde, innebär inte att de hade någon annan lön än provision på försäljningen. Alla omkostnader inkl varuinköp fick drängen stå för gentemot förläggaren, således även förlusten i konkursen.
Sven Eriksson första och sista gången till Hällstad?
Kanske var det för dessa gamla fordringar som Sven Eriksson reser upp till Rångedala för att träffa bröderna Berglund. Någon slags avstämning ville kanske han och Hedenlund göra i brödernas handelsböcker före det urtima tinget i Väby i Hällstad, som skulle äga rum senare samma dag.
Det gällde nu Berglunds andra konkurs på två år och Sven Eriksson hade aldrig, varken förr eller senare i egen person rest till Ås häradsrätt för att bevaka sina fordringar. Han skickade alltid ombud till tinget .Den här gången var det något alldeles extra även för Sven Eriksson. Aldrig hade någon förläggare förlorat så stora pengar på så kort tid till samma personer. Det är rent av oförklarligt att han fortsatte borga ut varor efter den första konkursen.
Om man försöker analysera de båda konkurserna så visar det sig att Sven Eriksson i konkursen 1840 hade den största fordran om ca 1,5 milj kr och ytterligare ett 20-tal förläggare i Mark samt att handlare och fabrikörer i Borås fordrar mindre belopp, i snitt omkring 50 000 kr.
Men! Det finns en misstänkt koppling till den första konkursen i rådhusrätten i Borås. Samtliga skuldsedlar är utställda i juni månad 1838, alltså i månaden efter det nedlagda konkursmålet. Och det finns ingen riktig borgenärslista från första konkursen att jämföra med eftersom målet inte fullföljdes efter första och enda rättegångsdagen i det målet.
Vid konkursen 1838 finns upptaget i bouppteckningen kontanta medel och ett mindre varulager till närmare 3 milj kr samt en del utestående kundfordringar. Antagligen är förklaringen att ackord medgavs på så sätt att gamla skuldsedlar makulerades mot att nya skrevs på restbeloppen mot att handelsbolaget Berglunds fick chansen att driva in utestående fordringar. Om de fick ut några varor till försäljning för de kontanta medlen står skrivet i stjärnorna. Skulderna i den konkursen anges till den hisnande summan av 15 milj kr, inte så lite åstadkommet från en par skramlande hästkärror.
Bröderna Berglund klagar gång på gång över en gammal olycka som drabbat dem 1829. Varulager och inventarier skulle ha brunnit upp för omkring 2 milj kr. Det finns inga uppgifter om någon brand i Rångedala det året, så var den inträffat är okänt.
Överhuvudtaget talar hävderna om svåra nödår i slutet av 1830-talet och det avspeglar sig i konkurs statistiken.
För Ås härad föreligger en stigande trend från år 1800 med någon enstaka konkurs om året till i snitt 6 om året i början av 1830-talet. 1837 fördubblas antalet och tredubblas till 28 konkurser 1839, sedan faller antalet igen till mellan 5 och 10 per år. I Berglunds konkurs finns inte varor från Ryboholmsbolaget upptagna och det är därför också möjligt att resehandlarnas envisa fasthållande vid hemvävnad blir utkonkurrerad av den billigare fabriksväven i nödårstider.
Viskadalens Bill Gates
Att det är ett teknikskifte på gång vid ingången av 1840-talet syns tydligt i konkursstatistiken. Tidigare under 1800-talet var fordringsägarna av blandad kaliber men nu framträder förläggarna i Mark som ensamma herrar på täppan. Det hade blivit för farligt med vänskapsborgen, med eller utan skuldsedlar, handlarna emellan hemma i socknen, och vänskapskrediterna har nu försvunnit helt och hållet.
Sven Eriksson är de stora volymernas affärsman, vilket är hemligheten med hans affärsidé och förklaringen till hans stora framgångar. Därför kunde han ta stora affärsrisker med sina leveranser till Berglunds. Han kontrollerar 10% av all hemvävning i Viskadalen från sin gård Rättaregården i Kinna. Trots sin timida och vänliga framtoning leder därför avundsjukan bland Kinnabönderna till att Sveriges första mekaniska bomullsväveri förläggs till Rydboholm 1834 och inte i Kinna.
Sven Eriksson är dock inte ensam och har inte ens egen majoritet i företaget. Hans kompanjoner är handelsmannen Johan Christian Bäfverman i Borås och Göteborgsköpmannen Francke. Men det är Eriksson som är den drivande och Bäfverman gör snart försök att dra sig ur medan Franckes dödsbo tvingas begära sig i konkurs vintern 1840. Efter smarta affärsuppgörelser med sina kompanjoner och Franckes sterbhusdelägare är Eriksson ensam ägare till Rydboholmsbolaget 1845.
Betecknande nog är Borås rikaste man vid den här tiden, Hans Nellson – Rike Nellson kallad – inte involverad i rydboholmsprojektet. Han ansåg tydligen fabriksbygget alltför riskabelt. Men 1849 drabbas Eriksson av stora uppsägningar av krediter och då anser tydligen Nellson att bolaget är så pass konsoliderat att han ställer upp som affärsängel med stora belopp – möjligen sin vana trogen med lämpliga dusörer under bordet.
Enligt en uppgift detta år – uppgifterna är motstridiga genom åren – tillverkas vid Rydboholmsfabrikerna dubbelt så mycket vävnad som vid övriga 46 fabriker i landet tillsammans. En brand i fabriken 1847 höjde genast priserna på bomullsvävnad i hela landet. Dock hade man under de båda första årtiondena ständiga kvalitetsproblem, samt transport- och fuktskador, vilket sänkte priserna på produktionen i Rydboholm. Tydligast är dessa problem i slutet av 1830-talet och kan vara en av anledningarna till handlarnas konkurser runt 1840.
Men detta är inte hela sanningen. Mötet mellan det gamla och det nya i tingssalen i Väby den 4 januari 1840 är ödes- och symbolmättat. Gårdfarihandlarna Berglund på utgång ur historien och den nya tidens affärsman Sven Erikssons träder in på scenen vid övergången från hemarbete till svensk konsumtionsvaruindustri. Teknikskiftet vid mitten av 1800-talet innehåller både vinnare och förlorare och de möttes öga mot öga i Väby. Bomullen hade börjat införas till Sverige i början av 1800-talet och de kringresande handlarna från Sjuhäradsbyden klädde om Sverige från vadmal och linne till bomull.
Likheten med IT-hysterin på 2000-talet är påfallande. Aktörerna kastar sig över ny material och teknik i hänsynslöst risktagande. Berglunds vräker ut billig textil på markanden och förlorar. Sven Eriksson skaffar sig till en början monopol genom patenten på de nya maskinerna – som Bill Gates – och blir stormrik.
Sven Eriksson var på plats i historien i rätt ögonblick, några år tidigare och han hade stångat sig blodig mot myndighetsregler och importrestriktioner, några år senare och han hade malts ned av konkurrenter (i skogen i Rydboholm kan inte ha varit bästa startplatsen) Det vore kanske förmätet att kalla Sven Eriksson för Sveriges 1800-tals Bill Gates, men att han var Viskadalens Bill Gates är det ingen tvekan om. Likheterna är slående.
Per och Johan Berglund kallas i kyrkböckerna för gårdfarihandlare, men det är inte en helt funktionell beteckning. De tjänade sina sporrar hos handelsborgare i Ulricehamn för de hade inga handelstraditioner i egna släkten. De reste för en rad kända handelshus i Ulricehamn, bland annat Lybergs och Timells. De var 4 söner till Benjamin Eriksson som tog sig fram som handelsbetjänter eller vanligare i dagligt tal som ”handelsdrängar”. Utöver Per och Johan var det deras bröder Erik, som var gift men barnlös, och Sven som försvinner från Rångedala.
Desto större framgångar har Per och Johan, som oftast reser i gemensamt handelsbolag, och gifter in sig i framstående gårdfarihandlarsläkter i Rångedala. Men Per och Johan är aldrig resehandlare på landsbygd, deras handelsorter är uteslutande städerna, troligen säljer de mest på marknader men sannolikt också i hemmen. Bröderna penetrerar alla städer i Närke, Västmanland, Sala och Uppsala i Uppland och de vänder i Gävle. Ibland reser de även öster om Vättern och har kunder i Skänninge och Linköping.
Antingen tjänade de ihop en liten förmögenhet under ungdomsåren och kunde få välbeställda gårdfarihandlare till svärfäder eller också kan de ha varit medhjälpare till dem. Johan gifter sig med Lars Anderssons i Gravryd dotter Johanna och hustruns far hade även varit nämndeman några år. Per får sin Johanna i Falskog, som är dotter till Nils Larsson i Falskog gästgivargård, och Per blir därigenom svåger till gårdfarihandlaren och riksdagsmannen Gabriel Andersson i Falskog.
Dessa förmånliga giften hade betydelse efter konkurserna, för vanligast var att man förlorade sitt gäldbundna bo. Men i det här fallet satt båda bröderna kvar på sina gårdar tack vare sina svärfäder som intecknat gårdarna och därigenom räddades hemmanen vid konkurserna. Johan fortsatte sin handel medan Per synes ha slutat efter konkurserna. De levde ett slitsamt reseliv och uppnådde nätt och jämt medelålder.
För alla bröderna Berglund innebar gårdfarihandeln en märklig klassvandring. Deras far Benjamin Eriksson var soldatson, fadern ryttare, från Trälunda .i Möne socken och var hela livet fattig dräng på olika gårdar i Rångedala. Denne Benjamin gifter sig med den fattigaste bland de fattiga, profossens dotter i Rångedala, - eller rackaren, som häst- slaktaren och gällaren, vanligen kallades.
Johan Berglund förlorar sin första hustru och gifter om sig. De barn som uppnår vuxen ålder flyttar samtliga till Göteborg och bildar familjer. Alla Per Berglunds barn dör i unga år utom Sara Beata, som gifter sig med
Fyra barn föds i detta äktenskap och till eftervärlden kan berättas om en anekdot om yngste sonen Axel när han någon gång på 1890-talet fick löfte om lärlingstjänst vid Rydins Spetsfabriken i Gingri. På kvällen första arbetsdagen kändes det jobbigt med den långa hemvägen till Rångedala och att gå samma väg igen nästa morgon. Så han gick till verkmästaren och frågade om han kunde få betalt genast. ”Ja kanske inte kommer tebaks i morrn”. ”Betalt”, hojtade verkarn, ”han har mest gått i vägen!”
Där förlorade ”Spetsen” och textilindustrin en framtida entreprenör, Axel Sandell grundade sedermera Sandells bageri i Dalsjöfors, som fortfarande är en välrenommerad rörelse. Skrivet i juli 2006 av